seriell musik


en vidareutveckling av tolvtonstekniken, vars seriebegrepp utvidgats till att inte bara gälla intervaller utan även tidsvärden, styrkegrader, klangfärger och alla slags konstruktiva element (i detta sammanhang ibland kallade "parametrar") Utgångspunkten för det seriella arbetet är i varje särskilt fall en bestämd talserie. Om denna serie helt behärskar varje moment kan verket kallas "genomorganiserat". Tekniken inbegriper ofta en följd av successiva, rent matematiskt konstruerade omvandlingar av tonmaterialet, som går under namnet "permutation". Den seriella arbetsmetoden – som liksom tolvtonstekniken uteslutande är tonsättarens angelägenhet och för lyssnaren är ännu omöjligare att urskilja – har uppkommit under 1950-talet i nära samband med punktmusik och elektronisk musik, som båda (särskilt den sistnämnda) genom sin strukturella frihet har behov av en dylik ordnande princip. De ledande namnen är också i huvudsak desamma som dominerar dessa båda riktningar: Messiaen (pionjärverk pianostycket Modes de valeurs et d'intensités, 1949), Boulez, Stockhausen, i Sverige Bengt Hambraeus och Bo Nilsson. Se även Darmstadtskolan.
MO85



Källa: Musikordboken 1985