serenad


egentligen ett stycke friluftsmusik. Se aubade. Avser egentligen en kärleksvisa utanför den skönas fönster; termen har dock nu en mycket vid innebörd. På 1700-talet avsågs därmed ett verk för flera instrument (ofta blåsare) skrivet i flera satser, den första i sonatform och minst en av de andra i menuettform.

En tysk motsvarighet är
Nachtmusik (som i Eine kleine Nachtmusik), eller (för sång) Ständchen.

PM75

fra. sérénade, ital. serenata, aftonmusik, avsedd som uppvaktning eller hyllning (ital. sera = afton). Den ursprungliga innebörden är en kärlekssång till den dyrkade sköna; som sådan förekom serenaden redan hos de provensalska trubadurerna (kallad serena med motsvarigheten alba, morgonsång, senare fra. aubade). Serenad i denna mening har fortlevat genom tiderna, och många exempel finns inom musiklitteraturen, bl.a. serenaden i Mozarts Don Juan, Schuberts båda Ständchen och talrika andra dylika romanser, ej minst nordiska (Lange-Müller, Kjerulf, Sjögren, den komiskt realistiska "Magisterns miss-lyckade serenad" i Wennerbergs Gluntarne etc.

Namnet har även övergått på instrumentala kompositioner av varierande besättning och anläggning, från början friluftsmusik, framförd på kvällen eller natten. I 1700-talets Österrike var sådana arrangemang mycket gouterade, och hos Haydn och Mozart möter vi en hel rad serenader, kassationer och divertimenti, som alla har denna karaktär. De är sviter med lätt och glad, festlig prägel; marschaktiga satser och menuetter spelar en stor roll; solistiska partier förekommer gärna. Särskilt uppskattade är bland Mozarts serenader Eine kleine Nachtmusik för stråkar, den delvis violinkonsertmässiga Haffner-serenaden och Serenata notturna med konsersterande stråkkvartett. Senare orkesterserenader (ofta för enbart stråkar) har skrivits bl.a. av Brahms, Hugo Wolf (Italiensk serenad), Tjajkovskij, Dvorák och i Sverige Stenhammar, Lars-Erik Larsson och Dag Wirén. Rena kammarmusikverk är bl.a. de två serenaderna av Beethoven och de fyra av Max Reger.

Under namnet serenata gick också under 1700-talet ett slags pastorala dramatiska kantater, som har den beröringspunkten med serenadformen i övrigt att de uppfördes som hyllning för furstliga personer. Ett exempel är Händels Acis och Galatea.
MO85




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985