sekvens


1 upprepning av en fras på högre eller lägre tonhöjd än den ursprungliga; om intervallen i sekvensen ändras för att undvika utvikning ur tonarten är den en tonal sekvens, om de är oförändrade är den en real sekvens

2 hymnliknande komposition som sjungs i den katolska högmässan eller i rekviemmässan; några sekvenser har tonsatts av olika kompositörer.

PM75

eg. "följd" (av lat. sequere, följa):

1 omedelbar upprepning av tonföljd i annat läge, vanligen en sekund eller ters högre eller lägre. En sekvens kan vara melodisk, d.v.s. gälla enbart ett melodiskt fragment, som upprepas inom samma stämma (upprepning i en annan stämma kallas imitation), eller harmonisk, d.v.s. innebära en upprepning av hela satsen (alla stämmor). Den senare typen är ofta modulerande. Sekvens är ett viktigt formelement, kanske särskilt favoriserat i barockens musik.

2 liturgisk sångform bestående av ett skiftande antal dubbelstrofer, ibland inledda och avslutade med en enkelstrof. Till varje strofpar fogas ett nytt melodiavsnitt enligt formen: a bb cc ... jj k med repris för strofens andra hälft. Mot en äldre uppfattning om sekvensens i tropering av jubilus-melismen i slutet av Alleluia, har på senare tid framlagts hypotesen om en gemensam världslig grundmodell för sekvensen och dess liknande former lai, leich och estampie. Från att under 800-talet på nuvarande fransk botten ha existerat som textlösa melismer, utbildades via deltextering sekvensen till en sammanhängande syllabisk sång.

Från västfrankisk mark fördes sekvensen till Ostfranken och St. Gallen där den odlades av Notker Balbulus (840-912) som skapade en textsamling om 40 sekvenser ("Liber hymnorum", ca 885) passande till kyrkoåret. Sekvensen fick sin slutliga form med rytmiskt regelbunden och rimmande vers av parisaren Adam av St Victor (d. 1192). På 1200-talet tillkom de fyra sekvenser som undgick tridentiska kyrkomötets utrensning av den rika sekvensfloran; påskens Victimae paschali laudes, pingstens Veni sancte Spiritus, Helga-lekamensfestens Lauda Sion och dödsmässans Dies irae samt den 1727 godkända Stabat mater. Vid det andra Vatikankonciliet (1962-65) utmönstrades Dies irae från dödsmässan. Bland de protestantiska psalmerna finns flera omdiktningar av sekvenser.

MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017