scherzo


(it., skämt) en snabb satstyp som historiskt – genom Haydn och särskilt Beethoven – utvecklades ur menuetten i symfonin och stråkkvartetten; har därför vanligen den typiska menuettformen AABA (B-delen kallas trio); vanligen också i 3/4-takt. Den ursprungliga innebörden av skämt upprätthålls inte alltid, men tempot är alltid snabbt. Förekommer även som titel på fristående verk (Chopin; Dukas: Trollkarlens lärling).
PM75

[sje´rrtså] (ital.). eg. "skämt". Som titel på kompositioner möter man scherzo redan i körkompositioner från 1500- och 1600-talen, bl.a. hos Monteverdi. I den senare vanliga bemärkelsen, nämligen som en av mellansatserna i symfonin och andra på samma sätt byggda musikformer, går ordet tillbaka till Haydn. Hos honom får den obligatoriska menuetten ofta ett betydligt livligare tempo, och bl.a. i en del stråkkvartetter utbyts namnet mot scherzo. Det var emellertid Beethoven som gav scherzot verkliga symfoniska dimensioner och dess slutgiltiga karaktär; ett hastigt förbiilande stycke, gärna i presto, mestadels lättfotat men ibland också häftigt och muskulöst, ofta med tvära accenter, mera livfullt än humoristiskt och någon gång med mörka skuggor. Tretakten är så gott som alltid bibehållen; formen anknyter till menuettens med huvuddel och trio men utvidgas gärna, så att triodelen kommer två gånger. Denna beskrivning gäller i huvudsak för scherzot än i dag, ehuru varianterna har blivit fler. Mendelssohns delikata, luftiga scherzo ur En midsommarnattsdröm inför en ny stämning. Chopins fristående pianoscherzi äro fulla av romantiskt temperament. Brahms frångår i sina symfonier etc. vanligen scherzot för ett slags lugnt och milt elegiskt intermezzo med scherzoinslag; tvåtakten är hos honom rent av förhärskande. Mycket ofta är scherzodelen inkapslad i den långsamma satsen, så t.ex. i många verk av Franz Berwald. Och givetvis har dimensionerna på senare tid ytterligare växt betydligt och formen blivit mer sammansatt, t.ex. hos Mahler. Som symfonisk dikt uppträder orkesterscherzot med briljant verkan i Dukas' spirituella Trollkarlens lärling.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017