sång


en kort vokalkomposition, vanligen för en röst och som regel med pianoackompanjemang; även ackompanjemang av kammarensembler och orkester förekommer. I operan är beteckningen aria den oftast använda. När en sång använder samma melodi för flera strofer i en text, kallas den strofisk; om inte används den vaga termen "genomkomponerad" (ty. durchkomponiert) – se dock strofisk. En sångcykel är en följd av sånger i bestämd ordning (vanligen i enlighet med textens innehåll) och avsedd att utföras i ett sammanhang. Termen sång tillämpas också i allmän bemärkelse på större verk – t.ex. Sången om jorden (ty. Das Lied von der Erde), Sång om ödet (ty. Schicksalslied). Angående sångscen se scena. Jfr. romans.
PM75

1 sångkonst, se röst, register, falsett, kastrat, koloratur m.m. – Inom sångkonstens historia finner man två motstridiga tendenser verksamma, en för vilken sången främst är tonbildning och teknisk virtuositet och en för vilken den i första hand är uttryck för textinnehållet. Den första ligger mer för det sydländska kynnet, den senare svarar mer mot nordisk musikalitet. Motsättningen mellan dessa tendenser präglar särskilt operans historia. Virtuositeten gör sig bred redan i den senare antiken, den tränger i viss mån in i den katolska liturgins solosång, och dess stora glansperiod infaller under 1700-talet, där den präglar den världsbehärskande italienska operan med dess primadonnekult och kastratväsen. Mindre självsvåldig är givetvis i detta avseende den kyrkliga och världsliga körsången. Uppfattningen av språket som huvudfaktor tar sig uttryck främst i den tidiga monodin (ca 1600), i den franska operan och i synnerhet sångspelet, hos Gluck och i den tyska lieden samt inte minst Wagners musikdrama; sedan ett hundratal år har den rena koloratursången en mycket liten plats i musikalstringen.

2 Som kompositionsform är sången ett ganska vidsträckt och svävande begrepp snarast ännu vidsträcktare än det tyska Lied. Det omfattar både den enklaste visa och den konstfullaste komposition för en eller flera röster med piano eller orkester; det är inte ens uteslutet att kalla en operaaria för en sång. Dock avses alltid en sluten komposition av smärre dimensioner vars utformning är betingad av det litterära underlaget (i allmänhet en strofisk dikt). Att skilja mellan sång som den högre och visa som den lägre formen är knappast praktiskt, ty även bland t.ex. Schuberts eller Rangströms sånger finner man sådana som närmast är visor, och visan är den konstnärligt utarbetade sångens stamfader i rätt uppstigande linje. Därför berörs här dessa båda kategorier tillsammans.

I sin primitivaste form finns visan på det allra tidigaste kulturstadiet, ursprungligen improviserad. I vår västerländska musik finner man den i den tidiga kyrkomusiken (hymner, sekvenser, senare koraler). I den världsliga musiken spelar folkvisan och dansvisan tidigt stor roll och har övat starkt inflytande på konstmusiken. Hos trubadurer, minne- och mästersångare odlades träget visan som konstform, mer eller mindre konstmässigt behandlad men ännu så länge enstämmig. På 1300- och 1400-talen fanns redan en högtstående litteratur av flerstämmiga sånger, som enligt nyare åsikt ofta utfördes så att en eller två stämmor sjöngs och de övriga utgjorde instrumentalt ackompanjemang (ballad, rondeau, chanson, frottola). I 1500-talets madrigaler möter vi körsånger av hög konstnärlig fulländning. Även dessa förekom som solosånger med instrument, och efter detta mönster uppblomstrade vid denna tid solosången till luta, särskilt i Spanien och England. 1500-talets tyska körvisor är i allmänhet enklare, innerligare och folkligare – förebud till den senare tyska lieden; i detta sammanhang måste man också tänka på de så flitigt sjungna lutherska koralerna ("kyrkovisor").

Vackra solosånger med generalbasackompanjemang komponerade i 1600-talets Tyskland, medan i övrigt under barockepoken det allt uppslukande operaintresset gjorde att arian helt dominerade. Ett rikt fält för visan blev däremot 1700-talets sångspel, det engelska, franska och senare det tyska och danska. Mot århundradets slut började i Tyskland åter den självständiga lyriska sången leva upp, nu med utskriven pianostämma i stället för generalbas, och odlades bl.a. av Mozart och Beethoven. Detta är utgångspunkten för Schuberts enormt rika produktion och den speciella tyska lieden med sin till texten nära anslutna, poetiskt lyhörda och känsliga förtoning av romantiska dikter. Denna konstform – hos oss även kallad romans – har sedan upptagits i alla andra länder. På grund av sin intima natur har den blivit starkt präglad av den nationella egenarten hos respektive folk. En rik fransk, rysk och (relativt sen) engelsk romanslitteratur finns. Framför allt tycks denna genre emellertid ha passat det nordiska kynnet mer än någon annan musikform. Därom vittnar en mängd ypperliga sånger av norrmännen Kjerulf, Grieg, Backer-Gröndahl, danskarna Heise, Lange-Müller, Carl Nielsen, finnarna Sibelius och Kilpinen, svenskarna Lindblad, Söderman, Sjögren, Peterson-Berger, Stenhammar, Rangström, Nystroem, de Frumerie och många andra.

Litteraturen av sånger med orkester utgörs till större delen av instrumenterade pianoromanser. Till de genuina orkesterverken på detta område hör väl främst en del sångcyklar från nyare tid.
MO85


Se även scatsång.



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017