1 sångkonst,
se röst, register, falsett, kastrat, koloratur m.m. – Inom sångkonstens
historia finner man två motstridiga tendenser verksamma, en
för vilken sången främst är tonbildning och teknisk virtuositet och en för vilken den i första hand är
uttryck för textinnehållet. Den första ligger mer
för det sydländska kynnet, den senare svarar mer mot nordisk
musikalitet. Motsättningen mellan dessa tendenser präglar
särskilt operans historia. Virtuositeten
gör sig bred redan i den senare antiken, den tränger i viss
mån in i den katolska liturgins solosång, och dess stora glansperiod infaller under 1700-talet,
där den präglar den världsbehärskande italienska operan med dess primadonnekult och kastratväsen. Mindre självsvåldig
är givetvis i detta avseende den kyrkliga och världsliga körsången. Uppfattningen av språket som huvudfaktor
tar sig uttryck främst i den tidiga monodin (ca 1600), i den franska operan och i synnerhet sångspelet,
hos Gluck och i den tyska lieden samt inte minst Wagners musikdrama; sedan ett hundratal år har den rena koloratursången
en mycket liten plats i musikalstringen.
2 Som kompositionsform är sången ett ganska vidsträckt och
svävande begrepp snarast ännu vidsträcktare än
det tyska Lied. Det omfattar både den enklaste visa och den
konstfullaste komposition för en eller flera röster med
piano eller orkester; det är inte ens uteslutet att kalla en operaaria för en sång.
Dock avses alltid en sluten komposition av smärre dimensioner
vars utformning är betingad av det litterära underlaget
(i allmänhet en strofisk dikt). Att skilja mellan sång
som den högre och visa som den lägre formen är knappast
praktiskt, ty även bland t.ex. Schuberts eller Rangströms sånger finner man sådana som närmast är visor,
och visan är den konstnärligt utarbetade sångens stamfader
i rätt uppstigande linje. Därför berörs här
dessa båda kategorier tillsammans.
I sin primitivaste form
finns visan på det allra tidigaste kulturstadiet, ursprungligen improviserad. I vår västerländska musik finner man
den i den tidiga kyrkomusiken (hymner, sekvenser, senare koraler).
I den världsliga musiken spelar folkvisan och dansvisan tidigt
stor roll och har övat starkt inflytande på konstmusiken.
Hos trubadurer, minne-
och mästersångare odlades träget visan som konstform, mer eller mindre konstmässigt
behandlad men ännu så länge enstämmig. På
1300- och 1400-talen fanns redan en högtstående litteratur
av flerstämmiga sånger, som enligt nyare åsikt ofta
utfördes så att en eller två stämmor sjöngs
och de övriga utgjorde instrumentalt ackompanjemang (ballad, rondeau, chanson, frottola). I 1500-talets madrigaler möter vi körsånger av hög konstnärlig fulländning.
Även dessa förekom som solosånger med instrument,
och efter detta mönster uppblomstrade vid denna tid solosången
till luta, särskilt i Spanien och England. 1500-talets tyska
körvisor är i allmänhet enklare, innerligare och folkligare
– förebud till den senare tyska lieden; i detta sammanhang måste
man också tänka på de så flitigt sjungna lutherska
koralerna ("kyrkovisor").
Vackra solosånger
med generalbasackompanjemang komponerade i 1600-talets Tyskland, medan
i övrigt under barockepoken
det allt uppslukande operaintresset gjorde att arian helt dominerade.
Ett rikt fält för visan blev däremot 1700-talets sångspel,
det engelska, franska och senare det tyska och danska. Mot århundradets
slut började i Tyskland åter den självständiga
lyriska sången leva upp, nu med utskriven pianostämma i
stället för generalbas,
och odlades bl.a. av Mozart och Beethoven. Detta är
utgångspunkten för Schuberts enormt rika produktion och den speciella tyska lieden med sin till texten nära anslutna, poetiskt lyhörda och
känsliga förtoning av romantiska dikter. Denna konstform
– hos oss även kallad romans – har sedan upptagits i alla andra
länder. På grund av sin intima natur har den blivit starkt
präglad av den nationella egenarten hos respektive folk. En rik
fransk, rysk och (relativt sen) engelsk romanslitteratur finns. Framför
allt tycks denna genre emellertid ha passat det nordiska kynnet mer
än någon annan musikform. Därom vittnar en mängd
ypperliga sånger av norrmännen Kjerulf, Grieg, Backer-Gröndahl, danskarna Heise, Lange-Müller, Carl
Nielsen, finnarna Sibelius och Kilpinen, svenskarna Lindblad, Söderman, Sjögren, Peterson-Berger, Stenhammar, Rangström, Nystroem, de
Frumerie och många andra.
Litteraturen av sånger
med orkester utgörs till större delen av instrumenterade
pianoromanser. Till de genuina orkesterverken på detta område
hör väl främst en del sångcyklar från nyare
tid.
MO85
