ruff


(Sv, eng, fr, sp, no) Ruff har ursprungligen varit en lystringssignal för trumpet, som senare lånats som term för ett speciellt spelsätt inom slagverkstekniken. Själva ordet kan ha sin rot i det tyska Ruf, som betyder rop, skrik; kallelse, lystring; appell, men kan också vara ljudhärmande.

Trumpeter, trummor och pukor brukades tidigt som signalinstrument i krig. Exekutörerna av dessa instrument rekryterades i trumpetar-, trumslagar- och pukslagarskrån. Se Basler Trommler Gilden. Inom dessa skrån utvecklades undan för undan en ordning, som visserligen var förbjuden att offentliggöra i tryck eller skrift, men som ändå förmedlades muntligt och praktiskt från mästare till gesäll i generationer. Ett vanligt manér var, att trumslagarna och pukslagarna utförde signalerna på samma sätt som trumpetarna. Följden blev att trumpetarnas termer kom att användas även av trumslagare och pukslagare.

I dag är ruff ett musikaliskt ornament (förslag), som egentligen hör till de så kallade prydnadstonerna. Ruffen har i likhet med förslaget inget eget tidsvärde inom en takt, utan måste utföras på bekostnad av huvudnotens tidsväde, i regel närmast föregående notvärde eller paus. Hur en ruff skalll utföras beror på sammanhanget där den förekommer, och ej sällan på det för slagverkaren mest praktiska sättet. Hänsyn måste dock alltid tas till musikarten, t.ex. utförandepraxis för en viss tidsepok.

Ett ruff utgör ofta en förstärkning till ett enkelt slag och skall i många fall, särskilt i militärmusik, uppfattas som
ett slag. Prydnadsnoterna utföres i en svagare nyans än huvudnoten.

KR85



Källa: Kroumata 1985
MusikSök 1998-2017