lat. vox,
ital. voce, fra. voix, eng. voice, ty. Stimme. Den mänskliga rösten betraktad som musikinstrument står närmast träblåsinstrumenten med dubbelt rörblad (oboe, fagott)
eller orgelns tungpipor.
Rörbladen eller tungan motsvaras direkt av stämbanden, vilkas
kanter vid tonbildning bringas intill varandra (mellanrummet mellan
dem kallas glottis, röstspringan) och sätts i vibration
av den frampressade luften. Liksom hos en tungpipa (men olikt oboen)
är det den primära tonkällan, stämbanden, som
anger tonhöjden; skillnaden är blott att stämbanden
är föränderliga och därför representerar
en hel serie av toner. Dessa mycket elastiska muskler (av föga
mer än 1 cm längd) görs tjocka och köttiga eller
ges tunna kanter, de kan spännas på längden, den vibrerande
delen kan också möjligen förkortas. Härav även
vissa variationer i klangkaraktär (se register).
Däremot ges huvuddelen av klangfärgen,
d.v.s. fördelningen av övertonerna,
ej av stämbanden utan av svalg, mun- och näshålor.
Där, liksom möjligen nedifrån bröstkorgen, erhåller
rösten resonans och blir
bärkraftig. Det ändamålsenliga fungerandet av denna
organiska, "inbyggda" apparat är någon gång
helt instinktivt ("naturröster") men oftast utsatt
för allehanda hämningar och behöver då utvecklas
under mycket insiktsfull ledning; olyckligtvis råder stor oklarhet
ifråga om de riktiga metoderna. Rent vetenskapligt har man för
övrigt ej heller lyckats klarlägga stämbildningens
detaljer. Särskilda svårigheter bereder förhållandet
att rösten i motsats till andra instrument är föränderlig
till alla sina delar och skiftar starkt från individ till individ
samt att huvuddelen av apparaten undandrar sig medveten kontroll.
En avgörande skillnad
mellan rösten och alla andra musikinstrument (och en svår
komplikation beträffande klangbildningen) är givetvis förbindelsen
med text. Rent instrumental sång förekommer dock inte så
sällan, exempelvis som orkesterstämmor i Alfvéns fjärde symfoni, Carl
Nielsens Sinfonia expansiva och Ravels balett Daphnis
och Chloë; man kan också tänka
på de långa textlösa melismerna i den gregorianska sången,
på koloraturrulladerna
i barockmusiken (t.ex. hos Bach och Händel), på brumstämmor i körsånger
och på moderna sångkompositioner utan text, bl.a. smärre
saker av Ravel och Stravinskij,
en Sonate vocalise av ryssen Medtner och Villa-Lobos' Bachiana
brasileira nr 5 (delvis). Motpolen är parlando ("Sprechstimme, talsång), som gränsar till vanligt
tal. Däremellan finns alla grader, med övervikt åt
det instrumentala eller det recitationsartade. Särskilda problem,
förorsakade av texten, är vokalbildningen och den naturliga
och uttrycksfulla diktionen.
– Se även sång.
MO85 |
