röst


lat. vox, ital. voce, fra. voix, eng. voice, ty. Stimme. Den mänskliga rösten betraktad som musikinstrument står närmast träblåsinstrumenten med dubbelt rörblad (oboe, fagott) eller orgelns tungpipor. Rörbladen eller tungan motsvaras direkt av stämbanden, vilkas kanter vid tonbildning bringas intill varandra (mellanrummet mellan dem kallas glottis, röstspringan) och sätts i vibration av den frampressade luften. Liksom hos en tungpipa (men olikt oboen) är det den primära tonkällan, stämbanden, som anger tonhöjden; skillnaden är blott att stämbanden är föränderliga och därför representerar en hel serie av toner. Dessa mycket elastiska muskler (av föga mer än 1 cm längd) görs tjocka och köttiga eller ges tunna kanter, de kan spännas på längden, den vibrerande delen kan också möjligen förkortas. Härav även vissa variationer i klangkaraktär (se register). Däremot ges huvuddelen av klangfärgen, d.v.s. fördelningen av övertonerna, ej av stämbanden utan av svalg, mun- och näshålor. Där, liksom möjligen nedifrån bröstkorgen, erhåller rösten resonans och blir bärkraftig. Det ändamålsenliga fungerandet av denna organiska, "inbyggda" apparat är någon gång helt instinktivt ("naturröster") men oftast utsatt för allehanda hämningar och behöver då utvecklas under mycket insiktsfull ledning; olyckligtvis råder stor oklarhet ifråga om de riktiga metoderna. Rent vetenskapligt har man för övrigt ej heller lyckats klarlägga stämbildningens detaljer. Särskilda svårigheter bereder förhållandet att rösten i motsats till andra instrument är föränderlig till alla sina delar och skiftar starkt från individ till individ samt att huvuddelen av apparaten undandrar sig medveten kontroll.

En avgörande skillnad mellan rösten och alla andra musikinstrument (och en svår komplikation beträffande klangbildningen) är givetvis förbindelsen med text. Rent instrumental sång förekommer dock inte så sällan, exempelvis som orkesterstämmor i Alfvéns fjärde symfoni, Carl Nielsens Sinfonia expansiva och Ravels balett Daphnis och Chloë; man kan också tänka på de långa textlösa melismerna i den gregorianska sången, på koloraturrulladerna i barockmusiken (t.ex. hos Bach och Händel), på brumstämmor i körsånger och på moderna sångkompositioner utan text, bl.a. smärre saker av Ravel och Stravinskij, en Sonate vocalise av ryssen Medtner och Villa-Lobos' Bachiana brasileira nr 5 (delvis). Motpolen är parlando ("Sprechstimme, talsång), som gränsar till vanligt tal. Däremellan finns alla grader, med övervikt åt det instrumentala eller det recitationsartade. Särskilda problem, förorsakade av texten, är vokalbildningen och den naturliga och uttrycksfulla diktionen.

– Se även sång.

MO85



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017