rondo


komposition där ett parti återkommer (den franska stavningen rondeau användes av bl.a. Bach). På Mozarts tid hade rondot utvecklats till en standardform och användes ofta, t ex i den sista satsen i en sonat eller konsert. Ett enkelt rondo byggs upp enligt mönstret ABACADA ... (etc.), där A representerar den återkommande delen (rondotema) och B, C, D ... de kontrasterande partierna (episoder). (Rondotemat kan undergå vissa förändringar, när det återkommer mellan episoderna.)

En kombination av rondot med sonatformen resulterar i det s.k. sonatrondot (som användes av bl.a. Mozart och Beethoven), där den första episoden (B) först kommer i en annan tonart, men senare återkommer i grundtonarten (liksom det andra temat i sonatformen).

PM75

[rå´nndå] (från ital.), en av de viktigaste musikaliska formerna, i princip densamma som återfinns i barockens rondeau men även omfattande mer utvecklade typer med färre men utförligare led, starkare kontraster och tematiska bearbetningar och övergångar. Det karakteristiska är alltjämt att ett tema upprepade gånger återkommer och att däremellan olika så kallade episoder inläggs. Som rondo kan man redan räkna många hastiga satser i barockens concerti grossi och solokonserter. Särskilt omhuldat blev rondot av wienklassikerna, vilka speciellt använde formen som finalsats i symfonier, sonater, konserter etc. Där utbildades en huvudtyp som schematiskt kan betecknas: A B A/C/A B1 A. A är där temat (som gärna växlar tonart, eventuellt på annat sätt förändras), B och B1 är därifrån avvikande men med varandra besläktade episoder, och C är en utförligare, tematiskt självständig men genomföringsartat utarbetad episod; denna symmetriska uppbyggnad är som synes besläktad med sonatformen med dess exposition, genomföring och reprisdel. Rondosatserna har hos klassikerna en särskild karaktär, lättfotad, livlig och spirituell. I senare symfoniers finalsatser har rondot alltmer överflyglats av sonatformen.

I stort format men med något av den klassiska stämningen har Richard Strauss tillämpat rondoformen i sin symfoniska dikt Till Eulenspiegel.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017