romantik, romantiken


beteckning på en europeisk kulturströmning i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, inom musiken främst 1800-talet. En av de litterära idéerna, d.v.s. anknytningen till medeltiden, märks t.ex. i Bruckners Romantiska symfoni (nr 4 i Ess-dur, 1874), som fått sitt namn efter kompositörens beskrivning av verkets början som en medeltida riddarscen. En annan litterär impuls, dyrkan av det övernaturliga, framträder hos Weber (Friskytten). Det främsta musikaliska draget är att kompositören mest eftersträvar en livfull beskrivning av känslor (som ofta hänger samman med någon berättelse eller annan utommusikalisk impuls). Strävan efter allt större åskådlighet medförde mot 1800-talets slut en tendens till känsloytterligheter och bl.a. en utbyggnad av orkesterns resurser.

Romantiken står i motsats till klassicismen, den skiljer sig också, fastän mindre klart, från impressionismen. Vissa tonsättare, t.ex. Stravinskij, som tar avstånd från en förbindelse mellan musik och ett återgivande av känslor kallas ofta antiromantiska. Efterromantik, senromantik avser musikstilar, som tycks fortsätta den romantiska linjen också efter det att den stora vågen av romantik nått kulmen hos Wagner, och syftar i synnerhet på användandet av stora orkesterbesättningar och förbindandet av musiken med ett känslomässigt budskap och filosofiska eller liknande idéer (t.ex. hos Mahler).

PM75

beteckning för de kulturströmmar och livsstämningar som från senare delen av 1700-talet till 1800-talets mitt dominerade stora delar av Europas intellektuella och konstnärliga liv. Inom musiken omfattar romantiken – i ett flertal skilda betydelser och yttringar – hela 1800-talet. Romantiken var i mycket en reaktion mot vissa drag i upplysningen (irreligiositet, nyttokult, platt vardagsförnuft, naturvetenskaplig världsbild) och mot den regelstyrda och antiindividuella franskklassicismen. Romantiken förde fram organismtanken hos individ, nation och värld. Konstens framträdande roll under det borgerliga 1800-talet är i icke ringa mån en frukt av romantiken. Nyhumanismens bildningsideal blev tongivande för romantiken, den tidigare upplysningen avlöstes av bildning där individen genom att kombinera sin mänskliga natur (Rousseaus frigjorda naturmänniska) med vetenskapen och konsten organiskt skulle växa till en kultiverad harmonisk personlighet. Detta blev den inre principen i uppfostran och allmän livsåskådning under hela 1800-talet.

Tanken på nationen som en organism, en naturliga statsbildning med ras och språk gemensamma, blir viktig för konstskapandet. I allmogens musik och dikt söker romantiken det kollektiva uttrycket för statsbildningens nationalkaraktär. Folkliga danstyper och -rytmer och folklig melodik upptas eller nyskapas i konstmusiken (nationalromantik). Romantikens och framför allt den tyska idealismens idé om världen som en levande besjälad helhet, ett skönt harmoniskt konstverk, finns redan hos den engelska nyplatonikern Shaftesbury och den holländska mystikern Hemsterhuis. Världen kan inte förstås, den måste upplevas med känslan. Där filosofi och vetenskap står sig slätt träder konsten in som uppenbarare av de hösta sanningar. Människan, som är ett själsligt väsen, har en evig längtan att känna den enhet och harmoni som finns i världssjälen. Men förmågan att erfara gudomens närvaro är förbehållen vissa människor, bl.a. det skapande romantiska geniet. Dennes mästerverk skapas i högsta entusiasm och med gudomlig inspiration utan att konstnären riktigt vet hur det hela har gått till. Det på så sätt, utan förnuftsmässiga regler tillkomna konstverket blir därigenom oändligt rikt och kan av lyssnaren/läsaren/ betraktaren upplevas direkt, utan tankens inblandning. I konstverket förenas det mänskligt ändliga med det gudomligt oändliga. Men även utanför konsten, i naturbetraktelser och dylikt, finns möjlighet att känna gemenskap i den allestädes närvarande världssjälen, det kommer dock an på den egna inställningen: "Världen måste romantiseras. Så finner man åter den ursprungliga meningen. Att romantisera är ingenting annat än en kvalitativ potentiering. . . Då jag ger det enkla en hög mening, det vanliga en hemlighetsfull innebörd, det bekanta det obekantas glans, det ändliga skenet av oändlighet, romantiserar jag det." Novalis)

Denna äldre och ursprungliga romantik avspelgar sig i dikt- och bildkonst som stämning och kosmisk symbolik (Goethe, C. D. Friedrich). Men inom musiken orsakar den tidiga romantiken ingen omedelbar och generell ny skaparvåg. På grundval av framför allt Haydns, Mozarts och Beethovens musik formades åren kring 1800 den tidiga romantikens musikestetik av Tieck, Wackenroder och E. T. A. Hoffmann. Tankegångarna i denna upptogs i musikskriftställeriet (en ny företeelse med romantiken) de närmaste 30 åren och återklingade även senare. Musiken, och framför allt instrumentalmusiken med symfonin som höjdpunkt, ses här som den ideala konstarten för romantiken: "Den är den mest romantiska av alla konstarter – man kunde nästan säga, allena rent romantisk . . . Musiken öppnar ett okänt rike för människorna; en värld, som intet har gemensamt med den yttre sinnesvärld, som omger den, och i vilken den lämnar alla med begrepp bestämda känslor, för att hänge sig åt det outtalbara" (Hoffmann, 1810). Den äldre, realistiska, affektåtergivande eller programknutna musiken anses vara en löjlig förvillelse. Dock kan sången, med sitt begreppsliga innehåll rättfärdigas med "musikens magiska kraft" och de mänskliga lidelserna i operan försvaras med att de "kläs av musiken i romantikens purpurskimmer", ". . . det i livet upplevda för oss ut från livet in i oändlighetens rike". Äktromantisk oändlighetsaning och nattlig andevärld fanns för Hoffmann redan hos Mozart, men numera torde den tidiga musikaliska romantiken främst förknippas med en ny stämning av konstnärlig individuell frihet och en ny klanglig suggestion i uttrycket. Beethovens individualism, romantiskt geniala subjektivitet och nyhumanistiska etos gör honom i åtskilliga verk till ren romantiker. I Pastoralsymfonin finns det romantiskt folkliga och naturliga, naturen är dock här ett skäligen harmlöst sceneri i en söndagsutflykt snarare än en ödesdiger medagerande part som senare hos Schubert och Weber (bäcken i Die schöne Müllerin, resp. vargklyftescenen i Friskytten).

I generationsväxlingen mellan denna tidiga romantik och nästa fas framställer den unge Mendelssohn med två romantiskt svävande lätta, klangsköna och elegiska verk: stråkoktetten och uvertyren till En midsommarnattsdröm (1825 resp. 1826). Ca 1830 bryter en ny konstnärsgeneration fram i Tyskland och Frankrike med Schumann, Chopin, Liszt och Berlioz. I denna högromantik vars känsloläge knappt kan jämföras med den tidigare romantiken exponeras människans hela känsloliv med sina dunkla irrationella underströmmar. Pianots dominerande ställning framföder en klaverlitteratur för att tillgodose både borgerligt hemmusicerande och det offentliga konsertlivets behov av briljant, romantisk virtuositet. Härigenom uppstår nya bidrag till de genrer romantiken övertagit från klassicismen: karaktärsstycket (impromptu, rapsodi, ballad, arabesk m.fl.) och den virtuosa konsertfantasin för soloinstrument och orkester.

Med Berlioz' Symphonie fantastique (1830) introduceras en ny högromantisk, färgrik och stor orkesterklang samt principen för programsymfonin och den symfoniska dikten med någon form av litterär eller utommusikalisk anknytning. Romantikens längtan efter religiös fördjupning och det nyväckta historiska sinnet ledde inom kyrkomusiken till rörelser som ville återuppväcka den gamla musiken eller nyskapa i gammal ren och sträng anda. Samtidigt är det i den allmänna sekulariseringen symptomatiskt att den symfoniska mässan från Beethovens Missa solemnis till Verdis Requiem finner sin plats i konsertsalen snarare än i kyrkan. Inom högromantikens operaskapande kan som typisk produkt nämnas den stora operan (grand opéra). En på annat sätt djupt karakteristisk genre är den tyska lieden (Schubert, Schumann) som med sin innerlighet, naturstämning och folkliga viston blir en sann hjärtats röst. Mer speciell, men typisk är den romantiska balladen (Loewe).

De metafysiska anspråk som den tidiga romantiken rest på musiken tonades ner under högromantiken och man tog fasta på den gamla romantiska idén om konsterna som en enhet med musiken i främsta rummet. I stället för att romantisera världen skulle konstnären romantisera konsten (Schumann), konstverket borde uttrycka en poetisk idé (en grundtanke redan hos Beethoven), och den romantiska litteraturen i vid bemärkelse (inklusive t.ex. Shakespeare) blev inspirationskälla. Programmusiken (konsertuvertyr, symfonisk dikt etc) kunde också skapas utifrån intryck av vilda och storslagna men även klassiska (Italien) landskap mm. Striden om programmusik kontra absolut musik gällde inte så mycket programmusikens vara i sig utan mer huruvida den kunde göra anspråk på att gälla som utveckling av och efterträdare till den stora symfonin i den sene Haydns och Beethovens anda. Både publik och kritik tycks för övrigt inte sällan ha psykologiserat och övertolkat det programmatiska i strid mot tonsättarnas egentliga avsikter. Helhetsanspråket i programmusiken stred inte mot den äldre romantikens anda, och den av den poetiska idén betingade formen innebar en organiskt följdriktig förnyelse gentemot klassicismens formscheman. Den romantiska programmatiska musiken som initierats av Berlioz odlades vidare av Liszt och under senromantiken (ca 1850-1910) av R. Strauss, Tjajkovskij, Smetana, Dvorák m.fl. nationalromantiker samt i viss mening av Mahler. Wagner, i vars Gesamtkunstwerk en mångfald av romantikens särdrag förenas i en konsternas syntes, kastar sin slagskugga över hela epoken. Men undantag av Brahms, Schumanntraditionens uppföljare med tysk lyrism och varmt känslodjup i klassicistisk form, undgår knappt någon av det sena 1800-talets betydande tonsättare att influeras av hans musik och skrifter: Bruckner, Wolf, Pfitzner, R. Strauss, Debussy, Mahler och Schönberg. Wagnerska motpoler blev dock Verdi och den italienska verismen samt den franska musik som skapas i symbolismens och impressionismens närhet.

I romantikens musik speglas det historietyngda och nationalmedvetna 1800-talet. Dess alltigenom mänskliga språk, fjärran från förkonstling, men ofta med individuell symbolik (ledmotiv och dylikt) bär en rikedom av stämningslägen från folkton och naturmystik, religiositet, evighetslängtan och kosmiska visioner, intim borgerlig idyll, myt, saga och exotism till öde, skräck, demoni, erotik och död (den "svarta" romantiken).

I formhänseende övertar romantiken klassicismens scheman och principer. Åttataktsperioden används som regelmässig modell och utgångspunkt. I sonatcykeln sväller satserna i omfång och tyngdpunkten förskjuts ofta från första satsen till den långsamma eller till finalen med sammanfattningsprägel snarare än elegant avrundning. Musiken genomdränks av melodik, ofta oupplösligt integrerad med harmonik och klangfärg. Principen med strukturalstrande, utvecklingsbara motiv och motiviskt-tematiskt arbete med kontrast, konflikt och upplösning viker för mer rapsodiska konstruktioner av på varandra följande stämningslägen. Organiskt utvecklingsbara motivgroddar finns dock hos bl.a. Wagner, Bruckner och Liszt (h-moll-sonaten). Vidare bibehålls från klassicismen dur-moll-tonaliteten med sin funktionella kadensstruktur. Typiskt är den ökade användningen av molltonarter. Inom harmoniken blir altereringar vanliga, särskilt i dominantiska ackord vilka också mer än tidigare tenderar att upplösas bedrägligt eller ibland inte alls. En annan viktig harmonisk aspekt blir färgkontrasten mellan tersrelaterade klanger av samma slag, t ex C-dur-A-dur eller C-moll-Ass-moll (mediant). Med ökad enharmonik och kromatik, oförberedda och oupplösta dissonanser, överlagrade ackordbildningar, afunktionella ackord, ackordföljder och sekvenser, kvartlagrad istället för terslagrad harmonik, nya skaltyper mm utmynnar romantiken i senromantisk och impressionistisk klang-, associations- och stämningskonst, något som på intet sätt strider mot dess ursprungliga väsen.
MO85


– se även nationalromantik.



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017