romans


(fra./eng. romance, ty. Romanze, it. romanza) beteckning med vid betydelse. Den långsamma satsen i Mozarts pianokonsert i d-moll, K.V.466 (1785) är rubricerad som "Romanze" (ett tidigt exempel); Mendelssohns Sånger utan ord kallas på franska Romances sans paroles (romance på franska kan avse alla solosånger, som inte kommer från någon opera); Vaughan Williams kallar ofta sina långsamma satser för romance eller romanza. Titeln associerar oftast till intimitet och ömhet. Uttrycket har inget sammanhang med romantik, trots de bägge ordens gemensamma ursprung.
PM75

[roma'ngs]. Ordet har föga deciderad betydelse. Det har ursprungligen med roman (medeltida riddarroman) och romantik att göra. På 1500-talet användes det i Spanien om sånger av episklyrisk, folkviseartad karaktär, och denna innebörd är även senare den vanligaste. I 1700-talets franska sångspel kallas halvt elegiska kärlekssånger i allmänhet för romans – ett språkbruk som hållit sig i Frankrike – och det är förmodligen genom sångspelet som romansen i de nordiska språken på senare tid blivit en generell (oegentlig) benämning för konstnärligt utformade solosånger med piano, motsvarande det tyska Lied. (Om denna konstart se sång 2.).

Till det instrumentala området överöres romans först som långsam sats i symfonier etc. av Dittersdorf (symfoni Ess-dur), följd av Haydn (symfonin La reine), Mozart (pianokonsert d-moll, Eine kleine Nachtmusik) m.fl. Som fristående instrumentalstycke, vanligen för violin eller piano, och av mer eller mindre blygsamt format, finner man romanser hos Beethoven (de två violinromanserna med orkester), Schumann, Tjajkovskij, Svendsen, Sibelius, Stenhammar och en mängd andra nyare tonsättare. Karaktären är genomgående sångbar, stämningen gärna den förut nämnda episk-lyriska.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017