resonans


ett akustiskt fenomen som innebär att en kropp som träffas av ljudvågor bringas att själv vibrera.
PM75

[-na´ngs] (från latinet), genljud; ett akustiskt fenomen, innebärande att elastiska kroppar när de träffas av vågrörelser själva bringas att vibrera. Alla kroppar har speciella egentoner för vilka de reagerar och börjar svänga. Kroppar med enkla former (strängar, luftpelare, trumskinn etc.) har en enkel följd av egentoner (för den enkla strängen t.ex. grundton plus övertoner). Kroppar med mera komplicerade former som stråkinstrumentens resonanslåda eller pianots resonansbotten har en mycket mer sammansatt följd av egentoner vilka bidrar till att färga den ursprungliga tonen från t.ex. en anslagen sträng. En likartad funktion anses resonans ha i fråga om rösten (jfr. register 2). Genom kopplingen till en resonanslåda erhålls också en högre ljudnivå från instrumentet då t.ex. en träplatta med stor yta strålar ut ljud mycket effektivare än en tunn sträng. Även i konsertsalar och dylikt är resonans i podium, väggar och hålrum av stor vikt för akustiken.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017