renässans, renässansen


(av lat. pånyttfödelse) ett från konsthistorien lånat epokbegrepp, använt om musik från 1500-talet. Det kulturhistoriska begreppet renässans avser den dåtida "upptäckten" av antikens konst och litteratur och får inte tolkas musikaliskt som ett återuppväckande av antikens musik.
PM75

Termen (eg. "återfödelse") är lånad från konst- och kulturhistorien och används inom musiken för att beteckna i stort sett samma epok som där och betona den inre samhörigheten. Den närmare tolkningen och gränssättningen är dock mycket varierande, vilket beror på det mycket oenhetliga material som perioden erbjuder: gotiska, barocka och renässanselement möts och existerar sida vid sida. I allmänhet räknas renässansen börja omkring 1450 och sluta omkring 1600 eller ett stycke in på 1600-talet; eventuellt anses detta som högrenässans, liksom i konsthistorien med en förrenässans på 1300-talet (Ars nova). Somliga daterar till och med de första renässanssymptomen till 1100-talet.

Idéerna om återuppväckande av antikens konst har inte större betydelse för reenässansmusiken förrän mot epokens slut, då de ledde till skapandet av den nya homofona stilen (monodin) och operan, vars första, florentinska period bör inräknas under renässansen. I stor utsträckning framträder däremot ett annat drag, som på alla områden betraktas som typiskt renässansmässigt: "upptäckten av människan", återspeglandet av det mänskliga känslolivet – en stor nyhet i jämförelse med gotikens konstruktiva och osinnliga polyfoni. Småningom utvecklas alltmer sinnet för klang och färg, för harmonik och ej enbart kontrapunkt. Det uppstår även en helt ny känsla för en kompositions fria utformning till ett uttrycksfullt, välbalanserat och harmoniskt konstverk – även det typiskt för renässansen. Den världsliga musiken får ett stort uppsving, och ett helt nytt område öppnas: den självständiga instrumentalmusiken för orgel, luta eller ensemble.

Påtagligast möter man renässansyttringarna i musiken hos de sena nederländarna, framför allt i Josquins affektbetonade konst ("musica reservata"), och i 1500-talets rika flora av världsliga madrigaler med deras poetiska känslobeskrivning och koloristik. I den kyrkliga vokalpolyfonins storartade klassiska blomstring hos Palestrina, Lasso m.fl. kan man se både gotiska och renässansartade drag, medan den venetianska skolans praktfulla, på klangkontraster byggda kör- och instrumentalkompositioner leder över till barocken. Huvudrollen inom renässansmusiken spelar Italien, men en mycket betydande insats gör också England.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017