recitativ


en form av talliknande sång som skrivs med vanlig notation men med en viss rytmisk frihet (ibland också i tonhöjd) i framförandet; används i synnerhet inom operor och oratorier som inledning till en sång (härav "recitativ och aria") och för dialogen. De två huvudtyperna är ackompanjerat recitativ (it. recitativo accompagnato el. stromentato) till normalt orkesterackompanjemang och "torrt" recitativ (recitativo secco), som t.ex. i italiensk 1700-talsopera blott ackompanjerades av markerande ackord på en cembalo (baslinjen kunde ibland förstärkas med andra instrument).
Jfr. talsång.

PM75

ital. recitativo, ett slags talsång; ett sångsätt som i möjligaste mån (utan att släppa en exakt intonation) efterbildar talets naturliga tonfall och betydligt åsidosätter de melodiska, rytmiska och metriska elementen. Recitativ är i hög grad knutet till operan. Det uppkom samtidigt och i direkt förbindelse med denna (omkring 1600), som ett försök att återuppliva det antika dramats högstämda deklamation; man använde därvid den helt nya idén att låta solosången stödjas endast av ackordiskt ackompanjemang (denna stil kallades monodi' eller stile rappresentati'vo). De första operornas genomgående expressivt deklamerande stil utvecklades i två riktningar, dels till det mera lättflytande secco-recitativet, d.v.s. "torrt" recitativ med endast ackordinstrument (främst cembalo) och stråkbas, schematiskt noterade som "besiffrad bas", dels till det mer melodiska och känslobetonade accompagnato-recitativet med orkesterledsagning. Ännu något senare hade det sydländska behovet av melodi ytterligare trängt i förgrunden och utlösts i arian, och därmed uppstod det maner som dominerar hela 1700-talets opera-, kantat- och oratorielitteratur: växlingen mellan recitativ och arior. Recitativet för handlingen vidare, arian är platsen för alla slags känslofyllda reaktioner och för de glansfulla virtuosa sångprestationerna. Båda arterna av recitativ är oss välbekanta från Bachs occh Händels verk; märk t.ex. kontrasten i Matteuspassionen mellan evangelistens berättande seccopartier och de talrika, mera högtidliga inpass, där Kristus talar, alltid ackompanjerat av stråkar. I operabuffan fick secco-recitativet en ytterst livlig, nästan talspråksmässig karaktär, lämpad för en snabb och spirituell dialog, som t.ex. hos Mozart och Rossini.

Hos Gluck och hos de romantiska mästarna (bl.a. Weber) försvinner det egentliga secco-recitativet, och hos Wagner plånas gränsen ut mellan recitativ och aria: sången är för det mesta uttrycksfullt deklamerande över en rik och kontinuerlig symfonisk orkestersats. Detta har mer eller mindre blivit förebilden för senare tonsättare i olika stilarter, även i en antiwagnersk skapelse som Debussys Pelléas och Mélisande.

En egendomlig avart är den rent instrumentala härmningen av det så speciellt textbetingade recitativet. Åtskilliga exempel förekommer, exempelvis i Bachs kromatiska fantasi och hos Beethoven i några pianosonater och i nionde symfonin (inledningen till sista satsen).

Se även tragédie lyrique.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017