radio


Om detta omfattande ämne skall här endast det väsentligaste nämnas. Radions trådlösa överföring av ljud bygger på den företeelsen, att en högfrekvent växelström, som pulserar i en elektrisk ledare (här sändarantenn), i den omgivande rymden alstrar elektromagnetiska vågor, som med ljusets hastighet (300 000 km/s) fortplantar sig i alla riktningar och som kan uppfångas även på mycket stora avstånd med särskilda apparater (radiomottagare). Varje rundradiosändare har genom internationell konvention fått sig tilldelad en speciell frekvens, vanligen uttryckt genom termen våglängd (ju högre frekvens desto kortare våglängd), för sin s.k. bärvåg, och mottagarapparaterna kan som bekant utvälja olika våglängder och därmed stationer.

Bärvågen har fått sitt namn av att den genom en speciell teknisk metodik (modulering) kan fås att "på sin rygg" bära med sig informationer, exempelvis ett radioprograms lågfrekventa svängningar (30-16 000 Hz) på sin väg genom den omgivande rymden. Mottagarens uppgift är att avskilja bärvågen (detektering) och behålla den överförda informationen, dvs. radioprogrammet, och återge detta över högtalare.

Det förekommer två huvudtyper av modulering. AM (amplitud)-modulering är den äldsta formen men används nu enbart för lång-, mellan- och kortvågssändare. FM (frekvens)-modulering används för sändningar på ultrakortvåg (UKV, våglängden omkring 3 m) och ger en överlägsen ljudkvalitet, bl.a. med stort tonomfång (30-16 000 Mh) och stor okänslighet för störningar. Radiosändningar för tre programkanaler på FM – UKV förekommer över ett rikstäckande nät, som reguljärt sänder i stereo sedan 1975.

Viktiga data inom radions historia är den trådlösa telegrafins tillkomst (Marconi, 1895) och uppfinnandet av elektron- eller radioröret (Lee de Forest, 1906). Åren 1906-1920 pågick experiment med utsändningar över allt större avstånd, och 1920 började i England och Amerika de första radiostationerna sända regelbundna program. 1922 skedde de första sändningarna från operaföreställningar och symfonikonserter. I Sverige har radioverksamheten sedan 1925 såsom statligt monopol bedrivits av A.B. Radiotjänst, numera kallat Sveriges Radio, med fyra dotterbolag (för television, riksradio, lokalradio och utbildningsprogram).

Vid radiering av musik står en rad väsentliga tekniska problem i förgrunden: den ändamålsenliga upptagningen av ljudet (mikrofonplaceringen), den lämpliga efterklangen (upptagningslokalens akustik), kontrollen av ljudstyrkan (dynamikomfånget) som måste hållas inom vissa gränser, vanligen mindre än de verkliga. Vid produktion av underhållningsmusik i olika former sker numera ofta en avancerad klangbearbetning, oftast i efterhand, i kontrollbordet: produkter på detta område påminner på så sätt om elektronmusikens i den meningen att de endast existerar som "högtalarmusik". Utvecklingen har skapat en helt ny typ av produktionstekniker (musiktekniker) med erfarenheter och utbildning på både det musikaliska och elektroakustiska fackområdet.

Radion har under sin tillvaro haft ett revolutionerande inflytande på hela musiklivet och den allmänna musikbildningen. Det behöver endast påpekas, att radioprogrammen till mycket stor del består av musik i olika former (i Sverige över 50 %), att åtskilliga av världens förnämsta orkestrar är radioorkestrar och att många andra viktiga orkester- och även operaföretag till väsentlig del sysselsättes och finansieras genom radion.
MO85


.
Länkar: radio
Länkar kontrollerade 2012-12-13
.
Radio i engelska Wikipedia
Radio i svenska Wikipedia



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017