psalmodi


beteckning på sättet att föredraga psaltarpsalmerna i den katolska gudstjänsten. Dessa utgjorde sedan den första kristna tiden det centrala i den gregorianska sången. Psalmerna reciterades på bestämda psalmtoner, d.v.s. vissa melodiska formler och kunde uppföras antingen antifonalt eller responsorialt. Jfr. antifon.
PM75

[salm-], den säregna, rytmiskt fria, enstämmiga psalmsången (d.v.s. föredraget av Davids psalmer) i den katolska liturgin. Psalmodin har starka rötter i den gamla judiska synagogalsången. Den följer vissa fastställda melodiformler, psalmtonerna, och är till större delen ganska entonigt reciterande och syllabisk (med en stavelse för varje ton) men delvis också melodiskt rikare med längre melismer (tonföljder sjungna på en och samma stavelse). Psalmodi förekommer alltsedan den första kristna tiden i olika utförandeformer, huvudsakligen responsorial (se responsorium) med växling mellan solist och kör, varvid kören refrängartat upprepar begynnelseversen mellan solistens fortsättningsverser, och antifonal (se antifoni) med likartad växling mellan två (halv)körer. De olika arterna hör till bestämda delar av mässan och officiet. Karakteristiskt för psalmodin är den ständigt upprepade bågformade (stigande och fallande) melodiken).
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017