programmusik


musik som beskriver eller på annat sätt hänför sig till en utommusikalisk företeelse, t.ex. en dikt, roman, ett drama, en bild, ett landskap eller en bestämd känslomässig upplevelse.
PM75

"skildrande" musik, som vill återge och hos åhöraren väcka föreställningar av utommusikalisk art. Ledtråd för åhörarens fantasi är därvid ofta ett "program", d.v.s. en innehållsredogörelse, gärna i form av en dikt, hänvisning till en tavla etc. eller eventuellt blott överskrifterna över det hela eller över satser och avsnitt. Motsatsen är absolut musik, som (åtminstone i princip) avser endast ett rent musikaliskt skeende. Många nyanser finns dock mellan de båda ytterligheterna, t.ex. när "programmet" håller sig mer på det själsliga området eller när titlarna, såsom i mycken fransk musik (Debussy), trots konkret formulering huvudsakligen åsyftar att skapa vaga stämingsassociationer. Den utpräglade programmusiken är i motsats härtill direkt beskrivande. Den brukar också innehålla en hel del tonmåleri, d.v.s. detaljerad härmning av vågskvalp, storm, fågelsång etc.

Frånsett programmatiska ansatser redan på 1300-talet i franska motetter och italienska cacce (se caccia) räknar man som den äldsta programmusiken Jannequins körchansons med jakt- eller stridsmålningar etc samt deras efterföljare (1500-talet). Under 1600- och 1700-talen finner man programmusik ofta av rätt naivt slag, i operan och oratoriet liksom i fristående instrumentalkompositioner. Som exempel kan nämnas Kuhnaus bibliska sonater, Couperins cembalostycken med detaljerade titlar, jordbävningen i Bachs Matteuspassion och densammes
Capriccio över en älskad broders avresa, förspelet Kaos och många naturbeskrivande episoder i Haydns Skapelsen, Dittersdorfs symfonier över Ovidius' Metamorfoser. Mycket omtyckta var stormskildringar (se tempesta) och bataljscener med realistiskt dunder (se battaglia). Beethovens Pastoralsymfoni bottnar i samma naivt deskriptiva anda (fågelljuden, ovädret) men höjer sig till ett mer själsligt plan (enligt den berömda överskriften "Mer uttryck för känsla än måleri").

Programmusikens stora glanstid började dock under romantiken, främst genom Berlioz (
Symphonie fantastique m.m.) och Liszt. Den sistnämnde skapade dess speciella form, den symfoniska dikten; den starka orkestrala utvecklingen öppnade också ett givande fält. Under slutet av 1800- och början av 1900-talet frodades den symfoniska dikten och programsymfonin övermåttan; bland dess företrädare kan nämnas Smetana, Rimskij-Korsakov, Saint-Saëns, Sibelius, Richard Strauss; i Sverige Hallén, Alfvén, Natanael Berg, Atterberg, Lindberg. I och med den moderna musikens frammarsch (i stort sett under 1920-talet) kom programmusiken snabbt i vanrykte och är nu så gott som övergiven; det är betecknande att det finns kompositioner vilka numera presenteras som absolut musik, medan de tidigare haft ett utförligt program (Peterson-Bergers symfoni Same-Ätnam).
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985