polyfon, polyfoni


polyfoni
(från grek.) betyder ordagrant ett samtidigt klingande av olika toner; som det vanligen används innebär uttrycket emellertid förekomsten av kontrapunkt; motsatsen är homofoni, där det viktigaste melodiska materialet anförtros en stämma, medan de övriga tjänar som ackompanjemang.

"Den polyfona perioden" är ett föga exakt uttryck, som vanligen avser 1500- och böran av 1600-talet, d.v.s. Palestrinas och Lassos tid. (En så mycket senare kompositör som Bach skrev också polyfon musik, men hos honom är polyfonin reglerad av det harmoniska schemat, medan under den tidigare perioden polyfonin ansågs komma först och bestämma harmoniken.)

PM75

polyfon
(från grek., eg. mångljudande, mångstämmig) kallas en flerstämmig stil, där varje stämma har ett självständigt melodiskt innehåll, så att säga "lever"; motsatsen är dels homofon, dels monofon, d.v.s. enstämmig. Den utpräglat polyfona stilen förhärskade under senmedeltiden och renässansen (vokalpolyfonins glanstid, kulminerade i Palestrinas epok) och hade en senare blomstring under barocken (höjdpunkt: J. S. Bach); ett nytt intresse för den har yppat sig bland många av 1900-talets tonsättare. Jfr. kontrapunkt.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017