pastoral


(subst.) ålderdomligt uttryck för en scenisk underhållning i lantlig iscensättning, t.ex. Händels Acis och Galatea. Se även Pastoralsonaten, Pastoralsvit, Pastoralsymfonin.
PM75

(av lat. pastor = herde), fra. pastourelle [pastore'll], herdestycke, -idyll; finns redan på 1200-talet som sångspel (Adam de la Halle: Le Jeu de Robin et Marion). Som litterär dramatisk genre med musikinlagor och med förebild i Vergilius ekloger odlades pastoralen under italiens senrenässans och blev betydelsefull för den tidiga operan. Kända och beundrade pastoraler var T. Tassos Aminta (1573) och B. Guarinis Il pastor fido (1590) som blev modeller för en rad operalibretter. I själva verket var de första operorna inget annat än pastoraler satta till musik. Genren levde vidare i Frankrike, där Lully använde sig av pastorala scener, framför allt i prologerna till sina operor. Även på 1700-talet skapades operor med pastorala ämnen såsom Händels Acis och Galatea och Glucks Eko och Narcissus. Ett speciellt slag av instrumentalmusik kallades också pastoral; det var lugna stycken i vaggande 12/8-takt (sicilianorytm) med säckpipsartad, liggande bas, gärna med oboer. Dessa stycken hör ihop med julen och ingår i de ganska talrika concerti grossi som har titeln julkonsert (Corelli, Locateli m.fl.) liksom i Bachs Juloratorium och Händels Messias. De anspelar på herdarna i julevangeliet och efterhärmar ursprungligen den musik, varmed förr i de i Rom församlade, säckpipsblåsande herdarna (pifferari) enligt gammal sed på juldagsmorgonen uppvaktade madonnan. Senare har ordet pastoral använts som namn på lantligt idylliska kompositioner i allmänhet, ibland alltjämt med sicilianorytm och säckpipsbas, t.ex. visor i de franska 1700-talssångspelen (lån därifrån hos Bellman) och större verk såsom Beethovens Pastoralsymfoni (observera även där sista satsens anknytning till den klassiska pastoralkaraktären), Vaughan Williams' d:o och Lars-Erik Larssons Pastoralsvit.
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985