passion


en tonsättning av Bibelns berättelse om Jesu död, eg. avsedd att sjungas i kyrkan under passionsveckan. Sådana verk förekommer som latinska motetter (Lasso och Byrd), men uttrycket används vanligen för större verk på modersmålet, främst Bachs verk på tyska (Johannespassionen, Matteuspassionen) och dessförinnan Schütz. Dessa verk har en halvt dramatisk form, där olika sångare framför rollerna som Kristus, Judas m.fl. Den s.k. passions-koralen (se koral) är psalmen O Haupt, voll Blut und Wunden (O huvud, blodigt, sårat), ursprungligen av Hassler, som Bach gav en framträdande roll i sina båda passioner som en del av den (ickebibliska) kommentaren till handlingen, given av solister och kör; också andra koralmelodier används på liknande sätt. Se även Graun, Pepping (som ett av de få moderna exemplen).
PM75

(av lat. passio, lidande), en helt eller delvis tonsatt framställning av Kristi lidandes historia enligt evangelierna. Upprinnelsen till denna musikform finner man redan i den katolska liturgin med dess under påskveckan obligatoriska föredragande av evangeliernas passionsberättelser. Sedan 1100-talet var det vanligt att dessa sjöngs (huvudsakligen på gregoriansk recitationston) av flera präster med dramatisk rollfördelning; denna typ av passion har kallats koralpassion. De i synnerhet under 1400- och 1500-talen blomstrande mysteriespelen var bl.a. passionsspel, liknande dem som ännu vart tionde år enligt urgammal tradition framförs i Oberammergau. I dessa spel hade musiken en viss om än mindre väsentlig plats. På 1500-talet blev den rent kyrkliga passionen liksom andra liturgiska texter föremål för polyfon körbehandling i "motettstil" av många olika tonsättare, ibland endast beträffande vissa avsnitt (bl.a. Lasso, Vittoria, Byrd), ibland alltigenom (Obrecht, Gallus): den så kallade motettpassionen.

Reformationen medförde att passionen i protestantiska områden utfördes även på tyska (i stället för latin) och fick inslag av församlingssång. Med 1600-taket började den nya, homofona italienska stilen öva inflytande även på detta område, bl.a. på de högstående passionerna som skrevs av den store tyske mästaren Heinrich Schütz; här förenas på ett säreget sätt ett italienskt recitativiskt element med gammal gregoriansk ton och polyfona inslag. Arior, orkesterledsagning och infogade lutherska koraler tillkom småningom. Omkring 1700 skedde ytterligare en betydelsefull förändring: evangelietexten antingen omdiktades helt eller tillsattes med fritt diktade lyriska betraktelser, pietistiskt färgade och ofta fulla av allegoriska talesätt. På det hela taget hade passionen nu fått en föga kyrklig, snarare oratorie- eller t.o.m. operamässig karaktär med växling mellan recitativ, arior och dramatiskt färgade körer, allt med orkestralt ackompanjemang (passionsoratorium). Händel och hamburgkompositörerna Keiser och Telemann skrev sådana passioner. Liknande anläggning men värdigare karaktär har J. S. Bachs Johannespassion och Matteuspassion (från resp. 1723 och 1729), de största mästerverk som skapats inom detta område, allmänt beundrade och älskade för sitt rika musikaliska innehåll och sin innerliga och varmt religiösa känsla. (Bach skrev inalles fem passioner men endast dessa två är bevarade förutom en Lukaspassion, vilkens äkthet betvivlas.) Bach behåller konsekvent bibelns ord oförändrade; däremot tillfogas kontemplativa recitativ och arior, lagda i munnen på "Sions dotter" och de trogna kristna, samt körer, uttryckande den kristna menighetens känslor; bland dess är särskilt koralerna gripande i sin enkla, rena skönhet.

Passionen efter Bach är förga beaktansvärd. Man kan dock uppmärksamma att ämnet behandlats i Haydns instrumentalsatser Jesu sju ord på korset och Beethovens oratorium Kristus på Oljeberget. Ett framgångsrikt modernt verk inom denna genre är Pendereckis Lukaspassion.
MO85




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985