passacaglia


(it., fr. passacaille) verk (ursprungligen en dans), där ett tema ständigt upprepas, men till skillnad från chaconne inte nödvändigtvis hela tiden i basen.
PM75

[-ka´llja (ital.), fra. passecaille [passka´jj], är ursprungligen en dans av spanskt eller italienskt ursprung och hör som sådan hemma på 1600-talet. Liksom chaconne och folia är passacaglia som musikstycke en variationskedja över en kort, ständigt återkommande basmelodi (basso ostinato) i långsam, värdig ¾-takt. Tillfälligt kan grundmelodin även ligga i en annan stämma än basen. Som självständig komposition förekommer passacaglia omväxlande med chaconne i 1600- och 1700-talens franska opera- och balettmusik och i instrumentalsviten liksom inom klaver- och orgellitteraturen; de båda namnen tycks där i realiteten beteckna exakt samma slags kompositioner (man känner t.o.m. fall, där de vid olika tillfällen satts som överskrift på ett och samma stycke). Karaktären är ofta pompös, utarbetningen kontrapunktiskt konstrik och längden betydlig; passacaglians plats i opera och svit är därför gärna som final. Det äldsta exemplet finns hos Frescobaldi 1614; den mest storartade passacaglian är väl Bachs i c-moll (för orgel); även Buxtehude, Händel, Gluck m.fl. har skrivit ståtliga passacaglior. I nyare musik har passacagliaformen med förkärlek efterbildats. Ett berömt exempel är finalen i Brahms fjärde symfoni; svenska kompositioner i denna form av Atterberg, Kallstenius, Larsson m.fl. Se även under chaconne.
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985