partitur


en ordnad uppställning av alla stämmor som ingår i ett musikverk med flera spelande eller sjungande. Partitur och stämmor till ett orkesterverk avser partituret för dirigenten och stämmorna för medlemmarna i orkestern. Ett fick-partitur är en reproduktion av ett stort partitur till mindre och mera behändigt format.

Ett körpartitur upptar körstämmorna i ett verk; de tillhörande orkesterstämmorna kan finnas insatta i form av ett klaverutdrag – detta senare förekommer också i självständig form som ett arr. för piano av ett verk för (kör och) orkester.

PM75

ital. partitura, fra. partition d'orchestre, eng. score, av lat. partire, att dela, fördela. Partitur är en sammanställning av de olika stämmorna i en komposition, satta under varandra och jämsides fortlöpande med noggrann vertikal överensstämmelse mellan samtidiga noter eller pauser. Ett modernt partitur är ordnat efter vissa traditionella principer för att på lättaste sätt ge en överblick över den ofta komplicerade notbilden. Orkesterns huvudgrupper har följande placering (uppifrån och nedåt): träblåsare, mässingsblåsare, slagverk, stråkar. Inom varje grupp kommer de olika instrumenten i regel i ordning från det högsta till det lägsta, dock med de olika varianterna av samma instrument sammanförda såsom undergrupper enligt samma princip. Träblåsarna har alltså ordningsföljden: piccolaflöjt och stora flöjter; oboer och engelskt horn; Ess-klarinett, vanliga klarinetter och basklarinett; fagotter och kontrafagott. Därunder kommer mässingsblåsarna: horn, trumpeter (som dock är högre än hornen), basuner, tuba. Under slaginstrumenten, där pukorna brukar placeras överst och de övriga sammanföras på ett antal enkla linjer i stället för notsystem, infogas celesta, piano och harpor. Stråkgruppen, som står längst ned, omfattar 1:a och 2:a violiner, altfioler, violonceller och kontrabasar. När orgel används, placeras den dock under stråkgruppen. Detta sammanhänger med att man för överskådlighetens skull vill ha den genomgående basen längst ned, i äldre verk alltså den besiffrade basstämman, som representeras av cembalo eller orgel. I solokonserter inskjuts solostämman mellan slagverket och stråkarna. Detta är alltså platsen för alla vokalstämmor, utom i äldre verk där de står närmast över basstämman. Sinsemellan är dessa grupperade i solostämmor (sopran, alt, tenor, bas) och körstämmor (d:o). Smärre avvikelser från den ovan angivna uppställningen är emellertid vanliga.

Partiturläsning och -spelning är en svår konst, som särskilt kompliceras av de olika klaver och framför allt transpositioner som samtidigt förekommer. På senare tid har försök gjorts med s.k. enhetspartitur, där alla stämmor noteras i diskant- eller basklav och som de klingar. Till dirigentens uppgifter hör givetvis att så fullkomligt som möjligt genomskåda partiturens alla hemligheter.

Märkligt nog är den tidigaste polyfona musiken (från ars antiqua) noterad i partiturform. Men under 1200-talet övergav man detta, och därefter förekom endast separat notering av varje stämma, trots att musiken ofta var rytmiskt ytterst invecklad. Först framemot 1600 började man åter sammanställa stämmorna i partitur. Den vid denna tid uppfunna generalbasnoteringen gjorde ibland tjänst som ett slags partiturskiss. Verkiga orkesterpartitur i modern mening fanns först omkring 1650.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017