övertoner


alikvottoner, genom delsvängningar uppkommande bitoner till en klingande grundton; även kallade partialtoner, deltoner eller harmoniska toner, varvid dock är att märka att grundtonen medräknas som den första partialtonen etc. Vad vi i musiken uppfattar som toner och kallar så, är egentligen klanger, sammansatta av en hel rad toner. En tonkälla vibrerar nämligen ej blott som helhet; även dess hälfter, tredjedelar, fjärdedelar etc. kommer i självständiga vibrationer och anger högre toner, vilka i allmänhet är så mycket svagare än grundtonen, att de inte direkt uppfattas. Svängningstalet för dessa toner, övertonerna, är 2, 3, 4 etc. gånger grundtonens svängninstal. Övertonerna till grundtonen C bildar (inklusive grundton) följande serie :


Övertonernas medklingande närvaro i musiken i olika proportioner gör sig gällande som klangfärg. Förstärkning av vissa övertoner med motsvarande förändring av klangfärgen är avsikten med orgelns alikvotstämmor och mixturer. I en del nykonstruerade elektriska instrument, t.ex. hammondorgeln, åstadkommes klangfärgen helt och hållet syntetiskt genom tillsättande av övertoner i valfria proportioner. (Jfr. även formant).

Vid överblåsningblåsinstrument uppdelas luftpelaren på ovan angivna sätt i hälfter, tredjedelar etc. (men vibrerar icke i sin helhet) och anger motsvarande övertoner. Mässingblåsinstrumentens naturtoner är samma fenomen: övertonserien till instrumentets grundton, tillgänglig utan klaffar, ventiler eller dylikt. Av samma art är stråkinstrumentens flageoletter.

En viktig roll spelar övertoner på det teoretiska området: ur övertonsraden kan härledas såväl dur- och molltreklangerna (alltså grundvalen för harmoniläran) som durskalan och hela tonsystemet med intervallens talförhållanden. Intressant är det dualistiska harmonisystemets teori om en undertonrad, motsvarande övertonerna.

MO85



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017