ornament


en eller flera toner som betraktas som en "extra" utsmyckning av en melodi. I musik från 1500-1700-talen inlades de i regel utan komponistens särskilt utskrivna anvisningar. Vissa ornament angavs även senare med särskilda tecken, men förekommer i nyare musik i regel utskrivna.
PM75

fra. agréments, brodéries, ital. fioriture, eng. graces, ty. Verzierungen, utsmyckningar, prydnadsnoter. Ornament kallas alla de med små noter eller särskilda tecken angivna, relativt oväsentliga och rytmiskt ej preciserade toner eller tongrupper, som infogas i en melodi. Utsmyckningen med dylika ornament är av gammalt datum och hänger samman med den i musikens historia ganska vanliga tendensen att göra om en melodi i långa notvärden genom figurering, kolorering, diminution, variation och vad det allt kallas, d.v.s. lösa upp den i en rörligare notbild. Förkärleken för dylika snabbare melismer är ett speciellt sydländskt och ursprungligen vokalt drag. Den yttrar sig redan i den tidiga gregorianska sången och senare i den medeltida polyfonin på olika stadier (även Palestrinas körer diminuerades) för att slutligen utmynna i 1600- och 1700-talens rikt florerande koloreringskonst (jfr. koloratur). I alla dessa fall var det huvudsakligen fråga om ren improvisation från den utförandes sida.

Av bevarade exempel framgår vilka häpnadsväckande avvikelser från nottexten som exekutörerna tillät sig och som tolererades av tonsättarna själva; praktiskt taget varje längre ton upplöstes i en figur. Vissa av de mer stereotypa utsmyckningarna antyddes emellertid alltsedan 1500-talet av tonsättaren i notskriften, särskilt i klaver- och orgelmusiken; det skedde genom olika förkortningstecken. En lång rad franska sådana från 1600-talet blev allmän egendom. Olyckligtvis blev aldrig någon likformighet rådande beträffande dessa tecken, och deras växlande tolkning hos olika 1700-talsmästare är ett svårt kapitel, som blivit föremål för åtskilliga specialstudier. Den starka förekomsten av sådana ornament, typisk för t.ex. Couperin, avtog småningom och är redan hos J. S. Bach betydligt inskränkt och delvis utbytt mot en noggrann utskrift i noter. Efter 1800 fortlever endast ett fåtal av dessa tecken. viktigast är drill, pralldrill, mordent, kort och långt förslag (appoggiatura), efterslag, dubbelslag, arpeggio.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017