orkester


en större grupp instrumentalister med flera spelare i varje stämma till skillnad från solistiskt besatta ensembler; uppstod i den italienska operan i början av 1600-talet och förändrades sedan till besättningen (äldre instrumenttyper ersattes med nya) och systematiserades. Sålunda: symfoniorkester, större orkester under 1800- och 1900-talen, som kan framföra symfonier m.m., i motsats till t.ex. kammarorkester (mindre besättning), stråkorkester (bara stråkar), underhållningsorkester (med storlek och sammansättning för att spela enbart lättare musik), teaterorkester – traditionellt uppbyggd som en symfoniorkester fast mindre till numerären. Jfr. även filharmonisk.

Fastän kompositörerna kan variera både de slag av instrument som används och deras antal (omväxlingen är särskilt påfallande i slagverksbesättningen), får den följande anses vara den normala besättningen för 1900-talsorkestern:

träblåsare:
två flöjter med en piccolaflöjt, två oboer med ett engelskt horn, två (vanliga) klarinetter med en basklarinett, två fagotter med en kontrafagott,

mässingsblåsare:
(blecket): fyra horn, tre trumpeter, tre tenor- och en basbasun, en tuba,

slagverk:
tre pukor, en virveltrumma, en triangel, bäcken, en bastrumma m.fl.,

oklassificerade:
två harpor, piano, celesta, orgel, klockspel,

stråkar:
ca 14 första och 14 andra fioler, ca 12 altfioler, ca 10 violonceller, ca 8 kontrabasar.

Denna ordningsföljd är den vanliga i ett (modernt) partitur, frånsett att slagverksgruppens sammansättning och uppställning i partituret kan vara ytterst skiftande.

PM75

av grek. orchestra, "dansplats", d.v.s. körens plats framför scenen på den antika teatern. Namnet upptogs i samma bemärkelse av den starkt antikiserande tidiga operan (1600-talets början) och övergick på instrumentalisterna, då dessa under den venetianska epoken placerades framför scenen och ej som förut bakom densamma. Orkester kallas varje större grupp av instrumentalister. Allt efter sammansättningen talar man om stråkorkester, blåsorkester, mässingsorkester, militär- eller harmoniorkester (blåsare, varav övervägande mässinginstrument, samt slagverk och ev. kontrabas), jazzorkester (se jazz), salongsorkester (surrogat för symfoniorkester, där ett antal utelämnade instrument ersättes av piano och ev. harmonium), orkestrar av ett visst slags specialinstrument såsom mandolin-, balalajka-, munspels-, marimbaorkester etc. Den förnämsta formen är emellertid symfoniorkester (= operaorkester), sammansatt av huvudsakligen stråkar, träblåsare, mässingsblåsare och slagverk i vissa traditionella kombinationer och proportioner med det typiska mångdubblandet av stråkstämmorna. En mindre form där av är kammarorkester med starkt reducerade stråkstämmor och mer solistiska uppgifter för de olika instrumenten. För en mindre grupp av musiker använder man helst termen ensemble [angsa´ng-bel]. I viss motsats till orkestermusik står kammarmusik, där varje stämma utföres solistiskt av en spelare.

Orkestralt musicerande är urgammalt; det förekom redan hos de gamla egyptierna och under den yngre romartiden samt praktiseras hos åtskilliga exotiska folk, t.ex. i Siam och på Java ("gamelan"). Den nutida symfoniorkestern är dock en relativt sen skapelse, som småningom utformats jämsides med de moderna musikinstrumentens tillkomst och den allmänna musikutvecklingen. Medeltidens orkestermusik bestod huvudsakligen i övertagande eller förstärkande av körstämmor "på allehanda instrument" utan någon åtskillnad. Med 1600-talet började en viss individuell behandling (först hos Monteverdi) och gruppering av instrumenten (Gabrielis delade orkester med växelverkningar) att bli märkbar inom den alltjämt mera på måfå sammansatta orkestern. Samtidigt förbättrades instrumenten och kompletterades med högre och lägre varianter. Av de så uppkomna "familjerna" tog stråkfamiljen ledningen och blev i den venetianska operan orkesterns kärna. Ännu mer dominerade den i Frankrike hos Lully (de berömda "Vingt-quatre violons du roi"). Blåsarna börjar nu utnyttjas självständigt, både ensamma och i grupper; hos Lully avlöses tuttisatserna av "trios" för 2 oboer och fagott. Efter liknande idé inför Corelli solistisk stråktrio; så uppkommer den konserterande principen med omväxling mellan tutti och soli, som är typisk för hela barockmusiken fram till Bach och Händel och som tar sig uttryck i dess concerti grossi, arior med obligata instrumentalsoli och rena solokonserter. Belysande är t.ex. Bachs Matteuspassion med sin uppfinningsrika växling av soloinstrument, ensamma eller parvis; varje kombination genomföres dock ett helt avsnitt genom. Besättningen varierar också från verk till verk; typiska exempel är Bachs sex Brandenburgkonserter. En förnyelse av instrumentbeståndet sker i stort sett omkring 1700. Bach använder tillfälligt gamba och oboe d'amore, men i övrigt har de gamla violainstrumenten (se viola 2) helt utträngts av violin, altfiol och violoncell; skalmeja, pommer och krumhorn av oboe och fagott; sinka av trumpet. Karakteristiskt för renässans- och barockorkestern från 1600 ända till omkring 1750 är bruket av ackordinstrument som harmoniskt underlag: lutor, teorber, orgel och framför allt cembalo. Vid den sistnämnda satt ofta dirigenten.

En genomgripande förändring ägde rum omkring 1750. Med Gluck, Mannheimskolan samt wienmästarna Haydn, Mozart och den tidigare Beethoven nådde orkestern en standardiserad sammansättning. Den klassiska symfoniorkestern skapas, bestående av, förutom den 5-stämmiga stråkgruppen, 2 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter (småningom tagna i bruk ungefär mellan 1760 och 1790), 2 fagotter, 2 horn, 2 trumpeter och pukor. Det konserterande elementet försvinner (utom i rena solokonserter), de olika instrumentens, särskilt blåsarnas, individuella karaktär framhävs och differentieras allt mer, och i samband med den nya, växlingsrika, tematiska och motiviska uppbyggnaden av kompositionerna blir klangbilden skiftande från moment till moment med solofraser, blåsarduetter etc. i alla upptänkliga kombinationer och med starkt skiftande dynamik.

Den romantiska strömningen för med sig nya anspråk på stämningsinnehåll (Weber, Schubert, Mendelssohn) och kraftexpansion (den senare Beethoven); i samband därmed utökas orkestern med ytterligare 2 horn, 3 basuner (inom operan redan hos Gluck och Mozart), piccolaflöjt, kontrafagott och en del slaginstrument (den "stora orkestern"). Utökningen går med Berlioz, Wagner, Mahler, Richard Strauss och Schönberg vidare mot allt större, slutligen absurda dimensioner, åsyftande högsta expressivitet och klangprakt, speciellt i den programmatiska symfoniska diktens och operans tjänst. Befintliga och helt nyuppfunna instrument införlivas med orkestern, samtidigt som instrumentaltekniken drivs upp (viktigt är bl.a. ventilsystemet hos mässinginstrumenten). Engelskt horn, Ess- och basklarinett, saxofon, kornett, wagnertuba, bastuba, harpa, piano, celesta, orgel, en mängd slag- och bullerinstrument och åtskilliga andra mer ovanliga instrument ger ny färg. Stråkorkestern uppdelas event. i ett stort antal stämmor. I de största verken erfordras en blåsarbesättning av 4-5-faldiga träblåsare, 8 horn, 5-6 trumpeter, 3-4 basuner och 2 tubor samt 6-7 man i slagverket; beträffande stråkbesättningen föreskrivs upp till 24 1:a violiner och proportionellt i övriga stämmor.

Vid tiden för första världskriget hade tendensen till jättebesättning nått sin kulmen och sin gräns. Nya klangverkningar tillkom sedan huvudsakligen genom ytterligt raffinemang i instrumentationen. Å andra sidan inträdde en tydlig reaktion; i och med klassicistiska och "sakliga" kompositionsriktningar återvände man också till den klassiska orkesterbesättningen och till en ytterligare reducerad, intim kammarorkester (den senare R. Strauss, den senare Stravinskij, 20-talsmodernismen etc.). I den svenska musiken kan vi se de äldre och yngre riktningarna ganska tydligt representerade av å ena sidan Alfvén, å den andra t.ex. Wirén och Lars-Erik Larsson. Under 50-talet, med dess sökande efter nya klangmöjligheter, har man återigen tagit den stora orkesterapparaten till hjälp (Messiaen) men också sökt göra sig helt fri från den konventionella orkestertypen genom begränsade men originellt sammansatta "instrumentarier", bl.a. favoriserande en rik uppsättning differentierade slaginstrument (Nono, Boulez m.fl., i Sverige främst Hambraeus och Bo Nilsson).

Nya inslag är också slumpmusik (Lutoslawski m.fl.), nya spelarter, elektronisk musik (i högtalare) och utplacering av orkestergrupper på skilda håll i lokalen (se musik i rummet).

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017