organum


(lat.) medeltida form av flerstämmig musik, bygger på en enstämmig sång med en, två, tre eller flera tillagda stämmor. (Även kallad diafoni).
PM75

(av grek. organon, redskap, instrument),

1 under antiken och medeltiden benämning på diverse musikinstrument, särskilt orgel,

2 de äldsta formerna av flerstämmighet i västerländsk konstmusik. Organum betecknar både satstypen och sättet att foga en melodi till en annan. I det äldsta dokumentet om organum, Musica Enchiriadis ("handbok i musik"), troligen från 800-talet, ev. av Hucbald) beskrivs två former av organum, dels oföränderligt kvart- eller kvintorganum med samtidigt utförande av samma melodi på kvart- eller kvintavstånd, dels rörligt kvartorganum som utgår från och slutar i enklang. Båda stämmorna kunde oktavfördubblas. Småningom inträder motrörelse och melismatik i organum. De viktigaste tidiga konstnärliga spåren av organum avsätter den s.k. St Martial-skolan, förknippad med klostret St Martial i Limoges (tidigt 1100-tal). Här utvecklas dels en organum med melismatisk friare överstämma mot en cantus firmus-stämma i långa "pedaltoner", dels i en not-mot-not-kontrapunkt (med bl.a. tersparalleller). I direkt influens härav utveckalde Notre-Dame-skolan i Paris organum mot nya former.

MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985