oratorium


1 musikalisk verktyp, som uppkom omkring 1600 i framföranden i Philippo Neris oratorium (= bönerum) i Rom och fick sitt namn härav; består av en längre tonsättning av en religiös text, i en mer eller mindre dramatisk form, vanligen för solister, kör och orkester; fordrar inte dekor, kostymer eller dramatisk handling, men har ibland framförts på en teater, som Händels oratorier.

2 uttryck använt också för verk liknande ovanstående men ett icke religiöst – fast oftast högstämt – ämne, t.ex. Händels Semele, Haydns.Årstiderna och vissa sovjetryska verk till patriotiska texter.
PM75


Oratorium är ett begrepp med ganska oklar innebörd. Man kan definiera det som andligt men icke liturgiskt, halvt dramatiskt men icke sceniskt körverk – dock med invändningar på alla punkter: det kan användas även om världsliga, liturgiska och sceniska verk, t.o.m. om verk som saknar kör. Det sista är dock alldeles undantagsvis. Betecknande för oratorium i allmänhet är just körens centrala uppgift och därjämte att skeendet berättas och kommenteras, ibland av kören men ofta i ett särskilt berättarparti, i stället för att utspelas i en dialog. I dessa ting skiljer sig oratoriet väsentligt från operan, till vilken den för övrigt är en lyrisk-episk motsvarighet.

Ordet oratorium betyder egentligen bönsal. Därmed avslöjas också en av konstformens viktigaste källor: de ofta dialogiserande italienska folkliga hymner (laude), som i 1500-talets Rom sjöngs i dylika bönsalar. En tilltagande dramatisering av motetter över berättande bibeltexter ledde likaledes fram till oratoriet. Ett visst inflytande utövade väl också äldre religiösa spel. Som de första oratorierna betecknas ibland några "sacre rappresentazioni", främst Cavalieris Anima e corpo (Rom 1600), som dock var en andlig, allegorisk opera, märklig huvudsakligen genom sin nya monodiska stil. Monodin blev i fortsättningen väsentlig för oratoriet. I typisk och förnämlig form framstår oratoriet första gången omkring 1600-talets mitt hos Carissimi; där förekommer regelbundet berättare (ital. testo). I övrigt närmade sig konstformen alltmer operan, och utvecklingen på de båda områdena gick parallellt; de neapolitanska operakomponisterna, bl.a. A. Scarlatti, skrev oratorier i ren operastil, bestående av recitativ och arior (jämför även kantat).

Sin konstnärliga höjdpunkt nådde genren med Händels många till en början sceniska men inom kort rent konsertmässiga oratorier – monumentala, episkt-dramatiskt tänkta verk över religiösa (men ej kyrkliga) eller allegoriska ämnen. Här spelar i synnerhet kören en viktig, för att ej säga dominerande roll. De förnämsta är Israel i Egypten (1737), Messias (1742) och Judas Maccabaeus (1746). J. S. Bachs samtidigt skapade passioner m.m. bör nämnas som likartade motstycken på det rent kyrkliga området (och alltså ej i egentlig mening oratorier; även Juloratoriet hör snarare till en annan genre: en cykel av kantater). Den senare alstringen följer i Händels fotspår, med allt större dragning åt det världsliga oratoriet. Till de viktigaste verken hör Haydns Skapelsen och Årstiderna, Mendelssohns Paulus och Elias, Schumanns Paradis och peri, Liszts Kristus och legenden om den heliga Elisabeth, Brahms' Ein deutsches Requiem (icke kyrkligt), Francks Les béatitudes (Saligprisandet) samt inom den moderna tonkonsten Honeggers Kung David, Kodálys Psalmus hungaricus, Stravinskijs Oedipus Rex, Waltons Belsazars gästabud och Messiaens La transfiguration de Notre Seigneur Jésus Christ (Kristi Förklaring). I Sverige har oratorier av betydelse skapats av Hilding Rosenberg (Den heliga natten, de fyra "operaoratorierna" Josef och hans bröder m.fl.) och Karl-Birger Blomdahl (I speglarnas sal, Anabase).

En mellanform är den stora körsymfonin, som i en eller flera satser har oratoriekaraktär (Beethovens nionde, Mahlers åttonde, Rosenbergs Johannes uppenbarelse och Örtagårdsmästaren etc.
M085




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985