(eg. ital. opera in
musica, musikverk), skådespel, helt eller delvis sjunget
till orkesterackompanjemang. Opera är till sitt ursprung en italiensk renässansskapelse. Dess historia
började omkring 1600 i en högt bildad florentinsk aristokratkrets;
den var resultatet av försök att återuppliva antikens
(som man trodde) genomgående sjungna drama med hjälp av
den nya monodiska vokalstilen, d.v.s.
den recitativmässiga solosången
med ackordiskt ackompanjemang. Förutsättningarna för
den nya musikformen fanns i medeltidens mysteriespel,
särskilt de italienska sacre
rappresentationi, i 1400-
och 1500-talens maskspel, pastoraler och ståtliga dramatiska upptåg samt i de musikaliska mellanspelen
(intermedier), som slutligen
växte ut till hela genomkomponerade dramer i madrigalstil.
De första operorna var enkla pastoraldramer satta till musik
vars funktion var att framhäva och förtydliga textinnehållet;
tonsättningar av O. Rinuccinis pastoraler Dafne (J.
Peri, 1597, musiken förlorad, M. Gagliano, 1608) och Euridice (J. Peri, 1600, G.
Caccini, 1602). Den nya tonkonstens första geniala tonsättare
var emellertid C. Monteverdi som med bl.a. Orfeo (1607) och senare L'incoronazione
di Poppea (Poppeas kröning, 1642) skapade operor
med dramatisk och psykologisk pregnans.
Operan utvecklades i Mantua
och i Rom (Palazzo Barberini) av tonsättare som S.
Landi, V. Mazzochi och M. Marazzoli (de två sistnämnda
komponerade den första komiska operan, Chi soffre, speri,
1639), men operakonstens centrum blev snart Venedig, där den
äldsta offentliga operateatern öppnades redan 1637 och där
det florentinska, humanistiska musikdramat omvandlades i mera folklig,
effektfull riktning med ståtlig utstyrsel, melodiös sång
och komiska inslag.
Ledande venetianska operatonsättare
var vid sidan av Monteverdi hans elev F.
Cavalli (Il Giasone, 1649, m.fl.) och M.
A. Cesti. Från Venedig spreds operan ej blott inom Italien
utan även till hovet i Wien, som blev hemvist för den praktfulla
"barockoperan" par préférence (berömt
exempelvis är Cestis Il polo d'oro, 1667, med storslaget
sceneri av L. Burnacini), till Paris där Lully skapade tragédie lyrique,
en typiskt fransk, dekorativ kombination av heroiskt-musikaliskt drama
och balett med uttrycksfullt recitativ
modellerat efter den franska prosodin (Armide, 1686, m.fl.)
som senare fullföljdes Rameau (Castor et Pollux, 1737, m fl), till England (Purcell, Dido and Aeneas, 1689) och Tyskland (R.
Keiser, Croesus, 1711). Vid århundradets slut övergick
ledningen i Italien till den neapolitanska
skolan som alltmer lade an på smältande melos och virtuos sångkonst – med tyngdpunkten i de dramatiskt stillastående ariorna och handlingen förlagd
till mellanliggande recitativ – och som under 1700-talet med sina
i mängd exporterade kompositörer, sångare (bl.a. kastrater)
och hela operasällskap kom att i hög grad dominera Europas
musikliv. Dess största mästare var Alessandro
Scarlatti (Mitridate Eupatore, 1707, m.fl.) och den i
Italien skolade, i England verksamme tysken G.
F. Händel (Rodelinda, 1725 m.fl.).
En ny genre, verkningsfullt
kontrasterande mot den alltmer schablonartade och förkonstlade opera seria med dess
ständigt återkommande, antikiserande ämnen, uppstod
på italiensk botten i den komiska operan, opera
buffa. Den gjorde sig först gällande (frånsett
romerska och venetianska 1600-talsföregångare) efter 1700
i form av kortare intermezzi inom den seriösa operan men växte ut till en särskild
konstart, realistisk, satirisk och framför allt full av liv och
gott humör. Det klassiska exemplet är Pergolesis La serva padrona (Tjänsteflickan som husfru), 1733.
Drag från buffaoperan återfinns i Mozarts Figaros bröllop, 1786, Don Juan, 1787 (kallad "dramma giocoso", lustigt drama, men eg. en semiseria,
både tragisk och komisk) och Cosi fan tutte, 1790,
geniala verk i sitt rörligt skiftande, förädlade uttryck.
Genren mynnar omsider ut i Rossinis stora succéer under det tidiga 1800-talet (Barberaren i
Sevilla, 1816). När buffaoperan står det betydelsefulla franska sångspelet (opéra
comique), förmodligen med engelskt påbrå
("balladoperan", speciellt The beggar's
opera,
(Tiggaroperan, 1729) med text av J. Gay och musik av J.
C. Pepusch) och med talad dialog i stället för det obligatoriska
italienska seccorecitativet; dess största namn är A. Grétry.
Den charmfulla, ibland kvicka, ibland känslosamma genren fick
efterföljd även i Tyskland (J. A. Hiller, K. D. von Dittersdorf,
Mozarts Enleveringen ur
seraljen, 1782 och Trollflöjten,
1791).
I den allvarliga operans
historia inträdde en ny fas med Glucks så kallade operareform. Ur erfarenheterna av komponerandet av
franska skådespel och i linje med tidens idéer om naturlighet
(Rousseau) och dess nyväckta antikdyrkan (Winckelmann) samt anslutande
till reformtankarna i F. Algarottis skrift Saggio sopra l'opera
in musica (1755) introducerade Gluck med Orfeo ed Euridice (1762) ett organiskt sammanhängande musikdrama av klassisk klarhet,
renhet och enkelhet som stod i motsättning till den traditionella,
till ytlighet och virtuositet förfallna opera serian. Målet
var att låta musiken "tjäna dramat för att förstärka
dess känslouttryck" (ur förordet till Alceste,
1767). Koloraturarian uteslöts,
seccorecitativet fick vika för
accompagnato och kören fick ny betydelse, med stämningsskapande,
ibland dramatisk funktion. Krönet för Glucks operareform
och hans mästerstycke är Iphigénie en Tauride (1779, text N.-F. Guillard efter Euripides), ett verkligt musikdrama
som ypperligt kombonerar den ädla andan i antik tragedi med modern
känslokarakteristik och musikalisk skönhet. Glucks Paristriumfer
utövade inflytande på den vid franska revolutionen uppkomna
"skräckoperan", särskilt dess underavdelning "räddningsoperan" med verk av J.
F. Lesueur (La caverne, 1793), L.
Cherubini (Lodoiska, 1791) och Beethoven (Fidelio, 1805). Romantiska drag finns till viss del i musiken,
och framför allt i texterna till E.T.A.
Hoffmanns Undine och L.
Spohrs Faust (båda 1816), men den tyska romantiska
operan fick sitt epokgörande förstlingsverk med Webers Friskytten (1821) vars orkestrala klanger övertygande
målade en besjälad natur.
Den komiska operan i Tyskland företräds bl.a. av A.
Lortzing (Zar und Zimmerman, 1837) och O.
Nicolai (Die lustigen Weiber von Windsor, 1849). Den
tyska romantiska operan kulminerar i R.
Wagners musikdrama (Tristan och Isolde, 1865, Nibelungens
ring, 1876, Mästersångarna i Nürnberg,
1868 och Parsifal, 1882) som i sina olika uttryck innebar
en ny reform i Glucks anda – en förening av dikt och musik (jämte
det visuella) till ett helgjutet "allkonstverk" med naturligt
deklamerad sång över en symfoniskt genomkomponerad, för
övrigt överväldigande praktfull orkestersats. Den senare
tyska operan står i Wagners skugga, är eklektisk och frånsett R. Strauss' operor
(Salome, 1905, Elektra, 1909, Rosenkavaljeren,
1911, text H. von Hofsmannsthal) mera obetydlig.
Den franska 1800-talsutvecklingen
har en helt annan karaktär: den "stora operan" (grand
opéra) företrädd av G.
Spontini och framför allt G.
Meyerbeer och den borgerliga, sentimentala opéra-comique
(A. Adam, F.
Auber, Fra Diavolo, 1830) löper samman i det stilistiskt
vacklande "lyriska dramat" med verk av C.
Gounod (Faust, 1859), A. Thomas (Mignon, 1866), J. Massenet (Manon,
1884, Werther, 1892) och C.
Saint-Saëns (Samson et Dalila, 1877). Ett exempel
på exotism var F. Davids Lalla
Roukh (1862) medan stark
realism gör sig gällande i G.
Bizets Carmen. En av samtiden oförstådd musikdramatiker
(dock framgångsrik med sin "dramatiska legend" La
damnation de Faust, 1846) var H.
Berlioz vars utsökta, lyriska Béatrice
et Bénédict (1862) och storslagna Les troyens (1863) rönt förståelse
på senare tid tack vare grammofonmediet. I Italien hade romantiken
förts in i operan med bl.a. Rossinis Wilhelm Tell (1829), här dock med tyska förtecken.
En mer utpräglad italiensk romantik, med tonvikt på skönsång – bel
canto, utvecklas av V.
Bellini i bl a Sömngångerskan (1831) och Norma (samma år) samt i annan schattering i G.
Donizettis opera seria Lucia di Lammermoor (1835) och i dennes graciösa och
charmerande buffaopera Kärleksdrycken (1832). Från
1840-talet och ett halvt sekel framöver dominerar Verdis dramatiska geni italiensk opera med verk som Rigoletto (1851), Trubaduren (1853), La Traviata (samma år), Maskeradbalen (1859), Don Carlos (1867), Aida (1871), Otello (1887) och Falstaff (1893). I likhet
med den franska naturalismen (G.
Charpentier, Louise, 1900) sökte den italienska verismen föra in händelser
från vardagslivet på operascenen (P.
Mascagni, Cavalleria rusticana, 1890, R.
Leoncavallo, Pajazzo, 1892); utlöpare härtill
i mer romantisk anda är G.
Puccinis populära skapelser (La Boheme, 1896, Tosca,
1900, Madame Butterfly, 1904).
Romantiska nationalströmningar
uppstod för övrigt i Ryssland (M.
Glinka, Ruslan och Ludmila, 1842, M.
Musorgskij, Boris Godunov, 1874, P.
Tjajkovskij, Eugen Onegin, 1879, A.
Borodin, Furst Igor, 1890, N.
Rimskij-Korsakov, Sadko, 1898) och Böhmen (B.
Smetana, Brudköpet, 1866, A.
Dvorak, Rusalka, 1901).
Av modernare riktningar
har den franska impressionismen frambragt ett märkligt verk i Debussys Pelléas och Mélisande (1902) och den radikala
expressionismen tagit sig uttryck i en rad operor, av vilka Alban
Bergs Wozzeck (1925) blivit en modern klassiker, på
senare tid har även dennes Lulu (1937) uppmärksammats
liksom A. Schönbergs Moses och Aaron (1957). Andra betydande internationella operor
från nyare tid har skrivits av L.
Janácek, (Jenufa, 1904), P.
Hindemith, (Mathis der Maler, 1938), I.
Stravinskij, (The rake's progress, 1951), S.
Prokofjev (Kärleken till de tre
apelsinerna, 1921), D. Sjostakovitj,
(Lady Macbeth från Mzensk, 1934), B.
Britten, (Peter Grimes, 1945), The rape of Lucretia,
1946), F. Poulenc,
(Dialogues der
carmélites, 1957), H.
W. Henze, (Der junge Lord, 1965), B.
A. Zimmermann, (Die
Soldaten, 1965), K.
Penderecki, (Djävlarna i Loudun, 1969), G.
Ligeti, (Den stora
Makabern, 1978), A. Reimann, (Lear,
1978), B. Maderna,
(Satyricon, 1973), G. von Einem, (Der Besuch der alten
Dame, 1971).
Den svenska operakonsten
grundades under den gustavianska epoken, de tonsättare som åstadkom
några mer betydande verk var emellertid alla utlänningar: F. A. Uttini med Il
re pastore (1755), Thetis och Pelée (1773) m.fl., J. G. Naumann med Cora och Alonzo som invigde det nya operahuset 1782 och epokens
främsta verk Gustaf Wasa (1786, text Gustav III och
Kellgren), J. M. Kraus och Aeneas i
Carthago (1785, uppförd 1799) och abbé Vogler med Gustaf Adolph och Ebba Brahe (1788, även
de bägge senare verken med text av Gustav III och Kellgren).
Den gustavianska operan fick ingen fortsättning utan dog med
sin skapare. Under 1800-talet blev F.
Berwalds Estrella de Soria (1862) och Drottningen
av Golconda (1864) musikaliskt värdefulla tillskott till
svensk opera som nådde sin blomstring först på 1900-talet
(Peterson-Berger, Arnljot, 1910, T.
Rangström, K.
Atterberg, N. Berg, H.
Rosenberg, G. de Frumerie, G. Nystroem, K.-B.
Blomdahl (Aniara, 1959), S.-E.
Bäck, L.-J. Werle.
I övriga Norden gjorde
sig i Danmark under 1800-talet sångspelstraditionen gällande
hos tonsättare som F.
Kuhlau, J. P. E. Hartmann, P. Heise och C. F. E. Horneman m.fl.
Till denna anknyter även C.
Nielsens Maskerade (1906) som blivit något av en
dansk nationalopera. Betydande nyare operor har komponerats av E.
Hamerik, V. Holmboe,
P. Rovsing Olsen, P. Nörgård och I. Nörholm. Inom den norska operan märks framför
allt nyare tonsättare som A. Nordheim och A. Janson. Även
i Finland märks särskilt de senaste decenniernas opera med
tonsättare som E.
Rautavaara, E. Salmenhaara, J.
Kokkonen, A. Sonninen och A.
Sallinen.
MO85
