opera



1 [flera] verk, se opus.

2 sällskap som framför opera (se nedan), t
.ex. Wiens Statsopera, eller själva operahuset, t.ex. L'Opéra (byggnad) i Paris, invigd 1875.

3 (vanligaste betydelsen) en scenisk komposition, där alla eller de flesta rollerna sjungs och där musiken bildar huvudelementet och har sin egen enhet. De första verk som verkligen kan klassificeras som sådana uppstod i Italien omkr. 1600 (se bl
.a. Caccini, Peri); föregångare kan emellertid spåras t.ex. under medeltiden. Det finns olika synonymer eller halvsynonymer till ordet opera, vilkas exakta betydelse ofta beror på det historiska sammanhanget; se t.ex. musikdrama (Wagners uttryck). De gängse underavdelningarna till opera (se opéra bouffe och efterföljande uppslagsord) har tydlig brist på precision, som kan förklaras blott genom de olika historiska sammanhangen.
PM75

(eg. ital. opera in musica, musikverk), skådespel, helt eller delvis sjunget till orkesterackompanjemang. Opera är till sitt ursprung en italiensk renässansskapelse. Dess historia började omkring 1600 i en högt bildad florentinsk aristokratkrets; den var resultatet av försök att återuppliva antikens (som man trodde) genomgående sjungna drama med hjälp av den nya monodiska vokalstilen, d.v.s. den recitativmässiga solosången med ackordiskt ackompanjemang. Förutsättningarna för den nya musikformen fanns i medeltidens mysteriespel, särskilt de italienska sacre rappresentationi, i 1400- och 1500-talens maskspel, pastoraler och ståtliga dramatiska upptåg samt i de musikaliska mellanspelen (intermedier), som slutligen växte ut till hela genomkomponerade dramer i madrigalstil. De första operorna var enkla pastoraldramer satta till musik vars funktion var att framhäva och förtydliga textinnehållet; tonsättningar av O. Rinuccinis pastoraler Dafne (J. Peri, 1597, musiken förlorad, M. Gagliano, 1608) och Euridice (J. Peri, 1600, G. Caccini, 1602). Den nya tonkonstens första geniala tonsättare var emellertid C. Monteverdi som med bl.a. Orfeo (1607) och senare L'incoronazione di Poppea (Poppeas kröning, 1642) skapade operor med dramatisk och psykologisk pregnans.

Operan utvecklades i Mantua och i Rom (Palazzo Barberini) av tonsättare som S. Landi, V. Mazzochi och M. Marazzoli (de två sistnämnda komponerade den första komiska operan, Chi soffre, speri, 1639), men operakonstens centrum blev snart Venedig, där den äldsta offentliga operateatern öppnades redan 1637 och där det florentinska, humanistiska musikdramat omvandlades i mera folklig, effektfull riktning med ståtlig utstyrsel, melodiös sång och komiska inslag.

Ledande venetianska operatonsättare var vid sidan av Monteverdi hans elev F. Cavalli (Il Giasone, 1649, m.fl.) och M. A. Cesti. Från Venedig spreds operan ej blott inom Italien utan även till hovet i Wien, som blev hemvist för den praktfulla "barockoperan" par préférence (berömt exempelvis är Cestis Il polo d'oro, 1667, med storslaget sceneri av L. Burnacini), till Paris där Lully skapade tragédie lyrique, en typiskt fransk, dekorativ kombination av heroiskt-musikaliskt drama och balett med uttrycksfullt recitativ modellerat efter den franska prosodin (Armide, 1686, m.fl.) som senare fullföljdes Rameau (Castor et Pollux, 1737, m fl), till England (Purcell, Dido and Aeneas, 1689) och Tyskland (R. Keiser, Croesus, 1711). Vid århundradets slut övergick ledningen i Italien till den neapolitanska skolan som alltmer lade an på smältande melos och virtuos sångkonst – med tyngdpunkten i de dramatiskt stillastående ariorna och handlingen förlagd till mellanliggande recitativ – och som under 1700-talet med sina i mängd exporterade kompositörer, sångare (bl.a. kastrater) och hela operasällskap kom att i hög grad dominera Europas musikliv. Dess största mästare var Alessandro Scarlatti (Mitridate Eupatore, 1707, m.fl.) och den i Italien skolade, i England verksamme tysken G. F. Händel (Rodelinda, 1725 m.fl.).

En ny genre, verkningsfullt kontrasterande mot den alltmer schablonartade och förkonstlade opera seria med dess ständigt återkommande, antikiserande ämnen, uppstod på italiensk botten i den komiska operan, opera buffa. Den gjorde sig först gällande (frånsett romerska och venetianska 1600-talsföregångare) efter 1700 i form av kortare intermezzi inom den seriösa operan men växte ut till en särskild konstart, realistisk, satirisk och framför allt full av liv och gott humör. Det klassiska exemplet är Pergolesis La serva padrona (Tjänsteflickan som husfru), 1733. Drag från buffaoperan återfinns i Mozarts Figaros bröllop, 1786, Don Juan, 1787 (kallad "dramma giocoso", lustigt drama, men eg. en semiseria, både tragisk och komisk) och Cosi fan tutte, 1790, geniala verk i sitt rörligt skiftande, förädlade uttryck. Genren mynnar omsider ut i Rossinis stora succéer under det tidiga 1800-talet (Barberaren i Sevilla, 1816). När buffaoperan står det betydelsefulla franska sångspelet (opéra comique), förmodligen med engelskt påbrå ("balladoperan", speciellt The beggar's opera, (Tiggaroperan, 1729) med text av J. Gay och musik av J. C. Pepusch) och med talad dialog i stället för det obligatoriska italienska seccorecitativet; dess största namn är A. Grétry. Den charmfulla, ibland kvicka, ibland känslosamma genren fick efterföljd även i Tyskland (J. A. Hiller, K. D. von Dittersdorf, Mozarts Enleveringen ur seraljen, 1782 och Trollflöjten, 1791).

I den allvarliga operans historia inträdde en ny fas med Glucks så kallade operareform. Ur erfarenheterna av komponerandet av franska skådespel och i linje med tidens idéer om naturlighet (Rousseau) och dess nyväckta antikdyrkan (Winckelmann) samt anslutande till reformtankarna i F. Algarottis skrift Saggio sopra l'opera in musica (1755) introducerade Gluck med Orfeo ed Euridice (1762) ett organiskt sammanhängande musikdrama av klassisk klarhet, renhet och enkelhet som stod i motsättning till den traditionella, till ytlighet och virtuositet förfallna opera serian. Målet var att låta musiken "tjäna dramat för att förstärka dess känslouttryck" (ur förordet till Alceste, 1767). Koloraturarian uteslöts, seccorecitativet fick vika för accompagnato och kören fick ny betydelse, med stämningsskapande, ibland dramatisk funktion. Krönet för Glucks operareform och hans mästerstycke är Iphigénie en Tauride (1779, text N.-F. Guillard efter Euripides), ett verkligt musikdrama som ypperligt kombonerar den ädla andan i antik tragedi med modern känslokarakteristik och musikalisk skönhet. Glucks Paristriumfer utövade inflytande på den vid franska revolutionen uppkomna "skräckoperan", särskilt dess underavdelning "räddningsoperan" med verk av J. F. Lesueur (La caverne, 1793), L. Cherubini (Lodoiska, 1791) och Beethoven (Fidelio, 1805). Romantiska drag finns till viss del i musiken, och framför allt i texterna till E.T.A. Hoffmanns Undine och L. Spohrs Faust (båda 1816), men den tyska romantiska operan fick sitt epokgörande förstlingsverk med Webers Friskytten (1821) vars orkestrala klanger övertygande målade en besjälad natur.

Den komiska operan i Tyskland företräds bl.a. av A. Lortzing (Zar und Zimmerman, 1837) och O. Nicolai (Die lustigen Weiber von Windsor, 1849). Den tyska romantiska operan kulminerar i R. Wagners musikdrama (Tristan och Isolde, 1865, Nibelungens ring, 1876, Mästersångarna i Nürnberg, 1868 och Parsifal, 1882) som i sina olika uttryck innebar en ny reform i Glucks anda – en förening av dikt och musik (jämte det visuella) till ett helgjutet "allkonstverk" med naturligt deklamerad sång över en symfoniskt genomkomponerad, för övrigt överväldigande praktfull orkestersats. Den senare tyska operan står i Wagners skugga, är eklektisk och frånsett R. Strauss' operor (Salome, 1905, Elektra, 1909, Rosenkavaljeren, 1911, text H. von Hofsmannsthal) mera obetydlig.

Den franska 1800-talsutvecklingen har en helt annan karaktär: den "stora operan" (grand opéra) företrädd av G. Spontini och framför allt G. Meyerbeer och den borgerliga, sentimentala opéra-comique (A. Adam, F. Auber, Fra Diavolo, 1830) löper samman i det stilistiskt vacklande "lyriska dramat" med verk av C. Gounod (Faust, 1859), A. Thomas (Mignon, 1866), J. Massenet (Manon, 1884, Werther, 1892) och C. Saint-Saëns (Samson et Dalila, 1877). Ett exempel på exotism var F. Davids Lalla Roukh (1862) medan stark realism gör sig gällande i G. Bizets Carmen. En av samtiden oförstådd musikdramatiker (dock framgångsrik med sin "dramatiska legend" La damnation de Faust, 1846) var H. Berlioz vars utsökta, lyriska Béatrice et Bénédict (1862) och storslagna Les troyens (1863) rönt förståelse på senare tid tack vare grammofonmediet. I Italien hade romantiken förts in i operan med bl.a. Rossinis Wilhelm Tell (1829), här dock med tyska förtecken.

En mer utpräglad italiensk romantik, med tonvikt på skönsång – bel canto, utvecklas av V. Bellini i bl a Sömngångerskan (1831) och Norma (samma år) samt i annan schattering i G. Donizettis opera seria Lucia di Lammermoor (1835) och i dennes graciösa och charmerande buffaopera Kärleksdrycken (1832). Från 1840-talet och ett halvt sekel framöver dominerar Verdis dramatiska geni italiensk opera med verk som Rigoletto (1851), Trubaduren (1853), La Traviata (samma år), Maskeradbalen (1859), Don Carlos (1867), Aida (1871), Otello (1887) och Falstaff (1893). I likhet med den franska naturalismen (G. Charpentier, Louise, 1900) sökte den italienska verismen föra in händelser från vardagslivet på operascenen (P. Mascagni, Cavalleria rusticana, 1890, R. Leoncavallo, Pajazzo, 1892); utlöpare härtill i mer romantisk anda är G. Puccinis populära skapelser (La Boheme, 1896, Tosca, 1900, Madame Butterfly, 1904).

Romantiska nationalströmningar uppstod för övrigt i Ryssland (M. Glinka, Ruslan och Ludmila, 1842, M. Musorgskij, Boris Godunov, 1874, P. Tjajkovskij, Eugen Onegin, 1879, A. Borodin, Furst Igor, 1890, N. Rimskij-Korsakov, Sadko, 1898) och Böhmen (B. Smetana, Brudköpet, 1866, A. Dvorak, Rusalka, 1901).

Av modernare riktningar har den franska impressionismen frambragt ett märkligt verk i Debussys Pelléas och Mélisande (1902) och den radikala expressionismen tagit sig uttryck i en rad operor, av vilka Alban Bergs Wozzeck (1925) blivit en modern klassiker, på senare tid har även dennes Lulu (1937) uppmärksammats liksom A. Schönbergs Moses och Aaron (1957). Andra betydande internationella operor från nyare tid har skrivits av L. Janácek, (Jenufa, 1904), P. Hindemith, (Mathis der Maler, 1938), I. Stravinskij, (The rake's progress, 1951), S. Prokofjev (Kärleken till de tre apelsinerna, 1921), D. Sjostakovitj, (Lady Macbeth från Mzensk, 1934), B. Britten, (Peter Grimes, 1945), The rape of Lucretia, 1946), F. Poulenc, (Dialogues der carmélites, 1957), H. W. Henze, (Der junge Lord, 1965), B. A. Zimmermann, (Die Soldaten, 1965), K. Penderecki, (Djävlarna i Loudun, 1969), G. Ligeti, (Den stora Makabern, 1978), A. Reimann, (Lear, 1978), B. Maderna, (Satyricon, 1973), G. von Einem, (Der Besuch der alten Dame, 1971).

Den svenska operakonsten grundades under den gustavianska epoken, de tonsättare som åstadkom några mer betydande verk var emellertid alla utlänningar: F. A. Uttini med Il re pastore (1755), Thetis och Pelée (1773) m.fl., J. G. Naumann med Cora och Alonzo som invigde det nya operahuset 1782 och epokens främsta verk Gustaf Wasa (1786, text Gustav III och Kellgren), J. M. Kraus och Aeneas i Carthago (1785, uppförd 1799) och abbé Vogler med Gustaf Adolph och Ebba Brahe (1788, även de bägge senare verken med text av Gustav III och Kellgren). Den gustavianska operan fick ingen fortsättning utan dog med sin skapare. Under 1800-talet blev F. Berwalds Estrella de Soria (1862) och Drottningen av Golconda (1864) musikaliskt värdefulla tillskott till svensk opera som nådde sin blomstring först på 1900-talet (Peterson-Berger, Arnljot, 1910, T. Rangström, K. Atterberg, N. Berg, H. Rosenberg, G. de Frumerie, G. Nystroem, K.-B. Blomdahl (Aniara, 1959), S.-E. Bäck, L.-J. Werle.

I övriga Norden gjorde sig i Danmark under 1800-talet sångspelstraditionen gällande hos tonsättare som F. Kuhlau, J. P. E. Hartmann, P. Heise och C. F. E. Horneman m.fl. Till denna anknyter även C. Nielsens Maskerade (1906) som blivit något av en dansk nationalopera. Betydande nyare operor har komponerats av E. Hamerik, V. Holmboe, P. Rovsing Olsen, P. Nörgård och I. Nörholm. Inom den norska operan märks framför allt nyare tonsättare som A. Nordheim och A. Janson. Även i Finland märks särskilt de senaste decenniernas opera med tonsättare som E. Rautavaara, E. Salmenhaara, J. Kokkonen, A. Sonninen och A. Sallinen.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017