nya spelarter


Nya spelarter på konventionella musikinstrument är en framträdande, av många tonsättare intensivt odlad tendens inom den moderna musiken alltsedan 1950-talet. Tendensen torde ha inspirerats av den vid denna tid alltmer spridda elektroniska och konkreta musiken men föregångare fanns redan i futuristerna före första världskriget. En tidig representant var Varèse, som präglade termen "organiserast ljud". Fullt utbildad är dena tendens hos Penderecki, som i ett av sina verk (Fluorescences, 1962), ger en veritabel katalog över tänkbara ljud, inklusive många icke-instrumentala såsom visselpipa, alarmsiren, skrivmaskinsknatter, glaskrossning, sågning i trä och metall etc. Till föregångsmännen hör också John Cage, vars "preparerade piano" från 1938 blev starkt uppmärksammat på 1950-talet. Vad det handlar om är att med musiken införliva alla upptänkliga ljud som kan avlockas ett instrument men som normalt inte räknas till musiken och att använda dem i en komposition, ensamt eller tillsammans med "vanliga" spelarter. På stråkinstrument förekommer gnissel, slag mot instrumentet, spel bakom stallet och på stränghållaren etc., på blåsinstrumenten smällar med klaffar, blåsande i munstycke, pipande eller kvidande ljud och mycket annat; generellt odlar man extremt höga eller låga register, och uppfinningsrikedomen har fritt spelrum. En grundläggande bok om "Nya ljud för träblåsare", har utgivits av Bruno Bartolozzi. Framstående interpreter är flöjtisten Severino Gazzeloni, oboisten-kompositören Heinz Holliger, basunisten V. Globukar och slagverkspelaren Christoph Caskel. På principiellt samma sätt behandlas ofta även den mänskliga rösten, varvid normal sång ersätts av konsonanter, mun- och läppljud, glottistötar etc. Ett närbesläktat och ofta samverkande område är instrumental teater.
MO85



Källa: Musikordboken 1985