notskrift


det musikaliska skrivsättet, antingen med grafiska tecken (som i den vanliga notationen på linjer), eller med bokstäver (som i solmisationen), eller genom ett grafiskt återgivande av ett instruments fingersättning för frambringandet av en viss ton (se tabulatur).
PM75

Den äldsta metoden att uppteckna musik är bokstavsnotskriften, som förekom hos de gamla grekerna och romarna och alltjämt lever kvar i våra tonnamn. (Jfr. även solmisation). Ett slags grafisk bild av melodins rörelse åstadkoms först av neumerna och med större exakthet av den därur framkomna koralnotskriften med notlinjer och klav. Nästa steg var mensuralnotskriften, som införde ett komkplicerat system för angivande av tidsvärdena. Genom förenkling av notvärdena, införande av taktstreck och normaliserande av femlinjesystemet uppstod slutligen vår moderna notskrift, som är oförändrad sedan 1600-talet. En speciell form därav var besiffrad bas, ett förkortningssystem för harmoniernas betecknande (se generalbas), som användes under 1600- och 1700-talen; på liknande sätt anges ännu i dag harmonierna i dansmusik för gitarr, dragspel etc. (se ackordanalys). En helt annan princip gör sig gällande i tabulaturerna, för luta och för orgel, vilka med siffror eller bokstäver åskådliggör enbart de instrumentala fingergreppen. Nutida försök att reformera notskriften har hittills endast blivit experiment.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017