normalton


(fr. diapason normal) beteckning för tonhöjden a1 = 435 dubbelsvängningar per sekund. Den nu accepterade internationella standarden är en annan; se frekvens och tonhöjd.
PM75

(normalstämning). Det finns ingen a priori given absolut tonhöjd för tonsystemet i dess helhet. Det är också en bekant sak att vissa variationer förekommer i praktiken; instrument med fast tonhöjd som piano och orgel är olika högt stämda, och vissa orkestrar har en högre uppdriven stämning än andra. M.a.o. svängningstalet för en och samma ton är inte allmängiltigt. Å andra sidan har man numera en allmänt vedertagen norm, den så kallade normaltonen (fra. diapason normal), fastställd i Paris 1858 och i Wien 1885 till ett svängningstal för ettstrukna a av 435 dubbelsvängningar per sekund; senare höjd till 440 (se nedan). (Sedan gammalt är tonen a utgångspunkten vid stämning av instrument; se a.)

Före normaltonens införande rådde en ganska stor förbistring på detta område. På 1500- och 1600-talen var kyrkoorglarna i allmänhet ungefär en helton högre än nu och därmed även den kyrkliga sången; däremot var den engelska virginalen ungefär en liten ters lägre; skillnaden var alltså en hel kvart. I Bachs Tyskland skilde man på körton (identisk med den gamla orgelstämningen) och kammarton, efter vilken bl.a. träbåsinstrumenten var byggda (ungefär motsvarande vår stämning eller något lägre). Dessutom hade man "kornetton" och "låg kammarton", ytterligare en halvton högre respektive lägre. Detta vållade att Bach i många av sina kyrkliga körverk var nödsakad att skriva blåsarstämmorna en eller 1 1/2 ton högre än sång-, orgel- och stråkstämmorna. Körtonen försvann småningom, men kammartonen skiftade betydligt allt efter olika länder och tider; klassikernas tonhöjd motsvarade förmodligen ungefär a = 422 svängningar (1/4 ton under normaltonen), medan en allmän, successiv höjning vid 1800-talets mitt nådde bl.a. värdena 452 och 466, dvs 1/4-1/2 ton högre än normaltonen. Den omsider fastställda normaltonen sattes alltså till ett medelvärde. Tendensen att stiga fortsätter dock alltjämt, troligen beroende på en ofrivillig strävan efter briljantare ton (större spänning i stråkinstrumenten). I de flesta länder har man nu enats om och konsekvent genomfört den något högre normaltonen a = 440 (antagen vid en konferens i London 1939), men på sina håll överskrides även detta värde betydligt.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017