neumer


namn på de olika slag av tecken i gammal musikalisk notering (efterträdd av den nu brukliga på notsystem) som visar de toner vartill en stavelse inom vokalmusiken skulle sjungas. Genom linjesystemets införande gav de exakt upplysning om tonhöjden; men ursprungligen (fr.o.m. 600-talet) gav de endast en ungefärlig uppfattning om melodins kontur.
PM75

[ne'v el. nå'j-] (av grek. neuma, vink) är den frånsett bokstavsbeteckningar äldsta notskriften. De tidigaste manuskripten där neumer förekommer synes vara från 800-talet. Flera teorier om ursprunget förekommer; en av de bäst underbyggda torde vara den som antar att neumer härrör direkt från de grekiska och latinska grammatiska accenttecknen. Grundtecknen acutus / för höjning av röstläget gravis för sänkning kunde kombineras på olika sätt och därmed grafiskt representera växlingar i röstläget. Acutus behölls oförändrad som neumtecken och kallades virga medan gravis omformades till en punkt, punctum. Dessa två grundtecken representerade nu enskilda toner. Kombinerade till ligaturer bildade de i huvudsak alla övriga neumer.

I många av de äldskta manuskripten förekommer vad som brukar kallas keironomiska neumer (efter grekiska ordet för hand, syftande på körledarens avtecknande av melodin med handrörelser). De är uppradade horisontellt och ger ingen uppfattning om melodins intervall, men tjänade som ett stöd för minnet vid en tid då skolade sångare i stort sett kunde den gregorianska repertoaren utantill. Körledaren antas ha tecknat melodins kontur med handen.


En annan typ av s.k. diastematiska neumer där samma neumtecken är placerade på varierande höjd i förhållande till en tänkt linje som representerar en given tonhöjd. Hos vissa av de ca ett dussin förekommande neumskrift-skolorna (återfunna i Spanien, Italien, Frankrike, Schweiz, Tyskland och England) finns denna typ även i de äldsta manuskripten. Mot slutet av 900-talet blev den tänkta linjen utritad och något senare kompletterad med ytterligare en. Linjernas tonhöjd angavs genom bokstavsbeteckning eller färgning. Under första hälften av 1000-talet utbildades det fyrlinjiga systemet, färgbeteckningarna försvann men bokstäverna kvarstod – successivt stiliserade till de moderna klaverna. När på 1100-talet karolingerskriftens skrivredskap ersattes av den gotiska skriftens gåspenna förtjockades neumtecknen och hade på 1200-talet i större delen av Syd- och Västeuropa utbildats till fyrkantiga koralnoter.
MO85




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985