neoklassicism


nyklassicism, uttryck som används för att beteckna en musikstil, som florerade i synnerhet under 1920-talet. Dess utmärkande drag är bl.a. förkärlek för små instrumentala ensembler, hellre än stora orkestrar; användande av concerto grosso-teknik; ett betonande av det kontrapunktiska skrivsättet och undvikande av (romantisk) känslosamhet. Hos Stravinskij, Hindemith m.fl. hade denna riktning anknytning till Bachs, snarare än Mozarts (s.k. wienklassicistiska), period och skulle bättre kunna kallas neo-barock. Se barock, klassisk.
PM75

(nyklassicism), benämning på en strömning mellan världskrigen, som tog avstånd från den dominerande romantiska inställningen i musiken och återgick till 1600- och 1700-talsideal (barock och rokoko, framför allt J. S. Bach), eller ibland till ännu äldre förebilder. Däri låg principiellt ett hyllande av objektivitet och så kallad "ny saklighet", av problemlöst musicerande med undvikande av all känslo- och klangberusning. Ett direkt arkaiserande element förekom ofta, vanligen som ingrediens i en för övrigt modern, gärna linjär stil; likaså tog man i stor utsträckning upp gamla musikformer såsom concerto grosso, passacaglia, ricercar, toccata, motett etc. Som neoklassicismens upphovsman kan man beteckna Ferruccio Busoni, som dess främsta representanter Stravinskij under 1920-talet (Pulcinella, Oedipus Rex, Apollon Musagète, pianosonat etc.) och Hindemith i hans alstring efter ca 1925; hit kan även räknas kompositioner av Honegger, Prokofjev (Symphonie classique), Bartók, Casella m fl. Neoklassicismen vann stor utbredning, även i Sverige (bl.a. Lars-Erik Larsson i hans mellersta period).
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985