motett


1 ett polyfont kyrkligt körverk, vanligen på latin, till ord som ej fastlagts i liturgin och oftast hämtats ur Bibeln. Utbildades på 1500-talet och kännetecknas av den imiterade satsen (se imitation)

2 den medeltida motetten kännetecknas av sin form – den byggde på en "given" (inte speciellt komponerad) text och melodi, vartill lades en eller flera självständiga melodier (med andra ord). Ibland togs den "givna" melodin från en världslig sång – också i verk för kyrkobruk. Den undanträngde genom sin friare stil conductus.

PM75

lat. mote'tus, ital. motte'tto, fra. och eng. motet, ty. Mote'tte, betecknar vanligen kortare kyrklig körkomposition i polyfon stil; åtskilliga avvikande former har dock även kallats motett. I de tidigaste formerna av vokal tvåstämmighet, organum och conductus hade stämmorna samma text. Då i organalsatsernas clausulae motstämman (duplum) till cantus firmus (ténor) fick självständig text kom denna att kallas motet(us) eller motellus, en benämning som småningom överfördes på hela den flerstämmiga satsen. Redan vid slutet av 1100-talet förekom i klostret Sankt-Martial i Limoges att en ny överstämma med tropering av koraltexten fogades till koralen Benedicamus Domino. Under förra hälften av 1200-talet utvecklades motetten i Notre-Dame-skolan, där den fick flera stämmor. En motett med två överstämmor kallas dubbelmotett, en med tre trippelmotett. Överstämmorna har var sin text och rör sig över en grundstämma, vars text – ofta bestående av endast ett eller två ord eller rentav bara en stavelse – är hämtad ur liturgin. Denna tidiga motett utfördes av en solistisk ensemble, som ett kortare avsnitt infogat mellan enstämmiga partier av samma sång. Från mitten av 1200-talet förekommer det att många motetter har texter på folkspråk i en eller flera överstämmor, i kombination med en eller flera latinska texter i övriga stämmor. Ténormelodin kunde hämtas från antingen liturgisk eller profan musik, vokal eller instrumental.

Att grundstämmans text ofta bestod av ett enda ord (fra. mot) sågs tidigare som en förklaring till genrens benämning. Enligt nyare rön betecknar emellertid ordet motet(us) (diminutiv av mot) en liten strofbildning (på 2-4 rader) på folkspråk, av vilken några delar anväts som valspråk (motto) eller refränger vid texteringen av duplumstämman i tvåstämmig sats. Ämnet i överstämmornas världsliga texter (bl.a. kärlek) stod inte sällan i skarp kontrast till de latinska texternas religiösa motiv. Hos tonsättare som Petrus de Cruce och Franco från Köln fick motetten i mensuralnotation (från ca 1230) en alltmer finstrukturerad rytmik. Den s.k. conductus-motetten var tre- eller fyrstämmig med samma text i överstämmorna och framfördes vid officiella evenemang som kröningar och dylikt. En konstfullare form än den folkspråkiga motetten var motet enté. Då ténorstämman blev instrumental utvecklades ur motetten chanson, d.v.s. visan med instrumentalackompanjemang där överstämman sjöngs beledsagad av 1-2 instrumentala stämmor; även ackompanjerad solosång i form av ballad, rondeau och virelai emanerade ur motetten. Den franskspråkiga motetten blev en exklusiv konstform för kännare med Paris som odlingscentrum.

Med 1300-talets ars nova framträdde Guillaume de Machaut som den mest betydande komponisten av motetter, nu reglerad i isorytmisk teknik med överstämmorna sjungna av gossopraner i stället för mansröster och med ténorstämman ofta kompletterad av en likaledes i långa notvärden löpande contraténor. Impulser från Italien gav vid århundradets slut upphov till hybridformer som ballad-motett och madrigal-motett.

På 1400-talet uppstår med Guillaume Dufay den så kallade tenor-motetten, där tenor i långa notvärden bildara mittlinje i satsen, överstämmorna separeras till var sitt register motsvarande sopran och alt och där tenor stöds av en eller två contraténorstämmor. Stämdispositionen motsvarar den dåtida mässans. Tenor-motetten odlas flitigt av J. Ockeghem, A. Busnois och J. Obrecht vilkas stilar får en sammanfattning i Josquin Desprez' motetter, där stämmorna egaliseras i form av längre partier med genomimitation, olika kontrapunktiska tekniker används och där textuttrycket – nu med gemensam text i alla stämmor – blir allt viktigare. I dennes motetter är också bibeltexter vanliga.

Med Josquin som förebild fick motetten en glanstid på 1500-talet, då den mogna polyfona satsen blev bärare av rika konstnärliga uttrycks- och skönhetsvärden, kulminerade i Palestrinas och Lassos många hundra motetter, som hör till tonkonstens förnämsta skatter. Motetten var företrädd i alla delar av Europa, i Frankrike som chanson-madrigal med drag av chansonstil, i Venedig som flerkörig motett (A. och G. Gabrieli), i Spanien av T. L. de Victoria, i England med motsvarigheten anthem av W. Byrd, av nederländarna N. Gombert och Clemens non Papa m.fl.

Under generalbasepoken närmade sig motetten kantaten; den fick gärna instrumentalt ackompanjemang och man talade t.o.m. om solomotetter. Från och med Concerti ecclesiastici (1602) av L. Viadana komponerades i Italien monodiska motetter för soli och generalbas. Betydande tonsättare av solomotetten, en latinskspråkig motsvarighet till solokantaten på italienska, var under 1600-talets andra hälft G. Carissimi, A. Scarlatti, A, Caldara m.fl., senare även A. Jomelli. I Frankrike komponerades officiella och pompösa grands motets från 1680-talet

- - -

MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985