moll


(ty. Moll, eng. minor, fr. mineur, it. minore) term som betecknar det ena av den tonala musikens båda tonsläkten; det andra är dur.
PM75

lat. minor, ital. minore, fra. mineur, eng. minor, det ena av våra tonsläkten, kännetecknat speciellt av liten ters i motsats till dur med stor ters. Namnet moll kommer av b molle (se b). Den s.k. naturliga mollskalan är parallelltonarten till en given durskala, med vilken den har gemensamt tonförråd. Den utmärks av liten ters, sext och septima, d.v.s. den har moll-dominant och saknar ledton till tonikan. Vid behov av ledton och/eller durdominant (t.ex. vid kadenser, i halvslut etc.) höjs septiman (s.k. harmonisk mollskala) vilket dock medför en överstigande sekund mellan sjätte och sjunde tonerna (i a-moll f-giss). Används i en stigande melodisk rörelse sjunde tonen som ledton, höjs ofta även sjätte tonen (till fiss) för att undvika den överstigande sekunden, i fallande melodirörelse behövs ej ledtonen varför återställning sker (till g och f), s.k. melodisk mollskala. I praktiken kan även melodin falla utan återställning, men då erhålles en viss durkänsla (stor sext). Det bör nämnas att alla varianter kan förekomma inom en och samma komposition; man komponerar alltså inte i någon bestämd mollskala utan höjer resp. sänker sjätte och sjunde tonerna alltefter det musikaliska behovet. – Sedan gammalt har vissa musikteoretiker (Zarlino, Rameau, Riemann m.fl.) sökt förklara molltreklangen som en omvändning av durtreklangen: stor ters och kvint nedåt; Riemanns funktionslära genomför detta "dualistiska" betraktelsesätt, men hans teori om härledning ur en undertonrad, motsvarande övertonraden, saknar verklighetsunderlag.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017