militärmusik


använder uteslutande blås- och slaginstrument (eventuellt även kontrabas). Under medeltiden fanns i härarna trumpetare, pipare (flöjtblåsare) och trum- eller pukslagare, och på 1500- och 1600-talen höll man rätt ansenliga musikkårer av dessa instrumentalister samt eventuella basunister, vartill småningom även kom oboister och andra träblåsare. På 1700-talet , bl.a. genom Fredrik den store, och särskilt under Napoleontiden växte militärorkestrarna ut ungefär till nuvarande omfång och allsidiga sammansättning. Klarinetterna fick sin stora numerär, och förkärleken för "turkisk musik" (se janitscharmusik) animerade användandet av slaginstrument. De av Adolphe Sax konstruerade eller förbättrade mässingsinstrumenten och saxofonen blev viktiga beståndsdelar inom den nyare militärmusiken. Sammansättningen av en militärmusikkår i våra dagar varierar starkt; varje land har sina olika typer. I Sverige kunde en normal militärmusikkår (av typ 2) vid 1900-talets mitt ha följande besättning: flöjt, oboe, 5 klarinetter, 2 saxofoner, 2 fagotter, 2 valthorn, 2 kornetter, 2 trumpeter, 2 basuner, eufonium (barytonhorn), bastuba, kontrabas och 2 man slagverk. Större militärorkestrar har i stort sett samma instrument i större antal. I Skottland förekommer separata säckpipeorkestrar.

Musiken för militärorkester består huvudsakligen av marscher och ett litet fåtal mera högtsyftande originalkompositioner, i övrigt arrangemang av allehanda orkestermusik.

Genom upprepade reformer reducerades de svenska militärmusikkårerna under 1950- och 1960-talen till antal och storlek. En grundlig omorganisation ägde rum 1971, varvid de ersattes av regionmusiken.
MO85




Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017