metronom


metronomen apparat som anger ett reglerbart antal taktslag per minut; med dess hjälp kan ett verks tempo anges. Den nu brukliga metronomen patenterades 1814 av J. N. Mälzel (1770-1838), som stal uppfinningen från D. N. Winkel. Det finns även fickmodell, som enbart består av en reglerbar pendel. En tonsättare som t.ex. vill bestämma ett tempo till 60 fjärdedelsnoter per minut, skriver då M. M. (Mälzels metronom) = 60.

Metronombeteckningar för äldre verk brukar sättas ut av moderna utgivare.
PM75

[-nå´m], tempomätare. Olika sådana apparater har konstruerats; den allmänt brukliga är Mälzels, uppfunnen 1816. Den är en pyramidformad ask med en hörbart tickande pendel, driven av ett urverk. Pendeln är försedd med en skjutbar tyngd, och på en skala kan avläsas antalet slag i minuten. Beteckningen M. M. (Mälzels metronom) = 72 i början av en komposition betyder sålunda ett grundtempo av 72 taktenheter i minuten, vilket tempo anges av metronomen om den inställes på siffran 72. Det kan påpekas att man i brist på metronom lätt kan kontrollera ett tempo med klockan. Likaså kan man på detta sätt kontrollera att en metronom verkligen visar rätt tempo, vilket ej alltid är fallet – något som kanske förklarar en del av de många felaktiga metronomuppgifterna i musiklitteraturen (t.ex. hos Schumann). – Beethoven, som införde metronombeteckningen i sina kompositioner, härmar metronomens tickande i en kanon och i allegrettosatsen i sin åttonde symfoni.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017