mensuralnotskrift


den närmaste föregångaren till vår notskrift, användes till omkring 1600 och kunde till skillnad från neumerna ange såväl tonhöjder som tidsvärden.
PM75



mensuralmusik och mensural-notskrift.

På 1100-talet, då den första primitiva flerstämmigheten började utvecklas till verklig polyfoni och stämmorna blev rytmiskt självständiga, inkom i musiken ett nytt, nu nödvändigt element: de bestämda rytmiska värdena. Dessa måste givetvis också komma till uttryck i notskriften. Den äldre koralnotskriften var rytmiskt obestämd, eftersom sången i huvudsak följde textens naturliga deklamation. Nu tillkom successivt skilda nottecken med olika längd: maxima, longa, brevis, semibrevis, senare ytterligare minima och semiminima, slutligen fusa och semifusa. Tolkningen av dessa tecken var dock synnerligen komplicerad och genomgick under tidernas lopp även stora förändringar, varför den s.k. mensuralnotskriften, särskilt från vissa perioder, är mycket svår att tyda. Orsaken är att ett visst tecken inte som i den moderna notskriften motsvarar ett bestämt notvärde utan har växlande betydelse, reglerad av allehanda detaljbestämmelser och bl.a. beroende på den inbördes placeringen. Grundläggande är principen om den perfekta eller imperfekta "mensuren", d.v.s. delningen av ett notvärde i tre respektive två av närmast lägre grad (därav namnet). Ett särskilt invecklat kapitel är tolkningen av de sammanhängande "ligaturerna". Taktstreck saknas.

Mensuralnotskriften behärskar tiden från i runt tal 1200 ända fram till omkring 1600, då den avlöstes av vårt nutida (därur utvecklade) notskrift. Den musik, som upptecknades i sådan form kallas med ett gemensamt namn för mensuralmusiken; den omfattar bl.a. hela den så betydelsefulla, övervägande vokala polyfonin från senmedeltiden och renässansen, medan instrumentalmusiken från senare delen av denna period huvudsakligen föreligger i s.k. tabulatur.
MO85




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985