melodi


sammanhängande enstämmig följd av toner av varierande tonhöjd med en urskiljbar musikalisk profil. Som musikens tre "dimensioner" brukar nämnas: 1. melodi, 2. rytm, 3. samklang. Termen används också som titel på stycken i enkel form, t.ex. Anton Rubinsteins.Melodi (i F-dur, op.3:1, 1853).
PM75

(från grekiskan, eg. "sångdikt"), tonföljd med självständig musikalisk innebörd; en musikalisk tanke, motsvarande en avslutad språklig mening. Melodi betraktas traditionellt som musikens väsentligaste element, dess "själ". Förmågan att uppfinna verkliga, övertygande melodier är också uppenbart en sällsynt begåvning, rikt utvecklad blott hos ett fåtal utvalda (typiska exempel: Schubert, Gershwin). De element som konstituerar en melodi är tonföljden och rytmen. Vilken primär betydelse rytmen har framgår om man gör experimentet att skriva om en och samma tonföljd i helt olika rytmiska versioner (så som regelmässigt sker i tolvtonsmusiken, där seriens förvandlingar också är ytterst svåra att spontant uppfatta). I allmänhet är en melodi också bunden vid ett (existerande eller så att säga latent) harmoniskt underlag, vilket emellertid är långt ifrån nödvändigt; det finns också genuint enstämmig musik.

I vår västerländska musik förhärskar alltifrån klassicismen en symmetrisk melodibyggnad av smärre och större delar (motiv, perioder, fraser, motsvarande språkets ord och satser), vilka i stor utsträckning parvis korresponderar med varandra – en konstruktion som i flera århundraden dessförinnan var vanlig i den folkliga visan och dansen. Den kombineras dock ofta med en annan, assymetrisk princip, kallad fortspinning, enligt vilken melodin föres vidare utan regelbundna perioder och upprepningar, som en till synes obegränsad stigande och fallande linje; denna princip är i synnerhet utmärkande för den äldre konstmusiken t.o.m. barocken.

Melo'disk d.v.s. sångbar eller uttrycksfull, är främst den stegvisa fortskridningen (hel- eller halvtonsvis), som representerar en grundtyp av melodin; en annan är de språngvis, huvudsakligen mellan ackordtoner fortskridande. Melodins stigande och fallande ger normalt ett visst intryck av spänning och avspänning; en välbyggd melodi brukar därför vågformigt sträva till en höjdpunkt och åter successivt sjunka ned till vilopunkten (tonartens grundton). Större eller mindre spänning ligger även i de enskilda meloditonernas tonala relationer, dvs deras mer eller mindre dissonanta karaktär inom tonarten. – Melodi'k, melodibeskaffenhet, melodibildningslära.

Observera: franskans mélodie [melådi´] används även i betydelsen sång, romans.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017