mässa


– se även mässliturgin, mässordinarium, mässproprium.

(lat. missa) den romersk-katolska kyrkans viktigaste gudstjänstform; i konstmusiken en tonsättning, vanligen för soli, kör och orkester av det s.k. mässordinariet.
Missa brevis (lat., kort mässa), tonsättning av enbart Kyrie och Gloria med Laudamus, stundom även beteckning på en kortfattad musikalisk sättning av mässordinariet.
Missa parodia, parodimässa.
Missa sine nomine (lat., mässa utan namn), en mässa som bygger på nykomponerat musikaliskt material, d.v.s. inte utgår från t.ex. en gregoriansk melodi eller är en parodimässa.
Missa solemnis (lat., högtidlig mässa, festmässa) mässkomposition till firande av någon kyrklig eller furstlig begivenhet.

PM75


lat. missa, ital. messa, fra. messe, eng. mass, ty. Messe. Den romersk-katolska kyrkans mässa d.v.s. dess centrala gudstjänsttyp, har spelat en viktig roll i musikens historia och bl.a. givit upphov till en särskild kompositionsform med samma namn. Mässa, så kallad efter dess slutformel, bortsändandet av av menigheten ("Ite, missa est"), är sammansatt av olika delar, grupperade kring nattvardens mystiska kulthandling. Vissa texter och böner läses entonigt "mässande" av officianten, men flertalet avsnitt är musikaliskt utformade och tillfaller kören (ursprungligen församlingen). Dessa musikaliska delar är av två slag, dels sådana vilkas texter växlar med kyrkoåret (pro´prium mi´ssae), dels ständigt likalydande (ordina´rium missae). Från början viktigast och rikast gestaltat var propriet, bestående av introitus, graduale, alleluia (eller på sorge- och botdagar tractus), offertorium och communio. Med flerstämmighetens utveckling och inträngande i kyrkomusiken trädde dock ordinariet alltmer i förgrunden; dess delar med sina fasta gregorianska melodier blev föremål för konstmässig, polyfon behandling och betraktades småningom som en cykel av sammanhörande satser, medan propriumdelarna endast undantagsvis polyfonerades. Av denna anledning har mässan i musikalisk mening kommit att betyda ordinariets fem delar: Kyrie (Herre, förbarma dig), Gloria (Ära vare Gud), Credo (trosbekännelsen), Sanctus (Helig) inklusive Benedictus (Välsignad), Agnus Dei (O Guds Lamm) se vidare de latinska titlarna.

Mässans tidigare utveckling är parallell med motettens. Från enkel kontrapunktisk utsmyckning av de gregorianska melodierna (organum, discantus) skred man till en mera komplicerad polyfon sats; det gregorianska inslaget begränsades ofta till en enda melodi, använd som "cantus firmus" genom hela verket, eller ersattes av en fritt uppfunnen melodi eller t.o.m. en bekant världslig visa med samma funktion (särskilt folkvisan L'homme armé blev utnyttjad på detta sätt av en mängd 1400- och 1500-talskompositörer). Under senare delen av 1500-talet hade den polyfona a capellastilen nått sin lysande storhetstid; då skapade framför allt Palestrina nära hundratalet mässor av utomordentlig, ren skönhet, religiös känsla och fulländad utformning i en stil, än konstfullt "imiterande", än enkel och nästan homofon, ofta byggande på den liturgiska gregorianska sången. Andra stora mästare från denna period är nederländaren Orlando di Lasso och engelsmannen William Byrd. A capellastilen tynade av under 1600-talet, och den nya operastilen och instrumentalmusiken trängde in även i mässan, som nu fick kantatens och oratoriets anläggning. Höjdpunkten av denna utveckling bildar J. S. Bachs monumentala h-mollmässa. Här är mässans fem vanliga avdelningar uppdelade i ett stort antal underavdelningar – körer, solosatser och soloensembler – med ett rikt varierat instrumentalackompanjemang. Det inre och yttre formatet är imponerande och enastående. Gudstjänstens ram är emellertid här överskriden, och härifrån daterar sig den s.k. konsertmässan, ett direkt motstycke till oratoriet. Till detta område hänför sig i allmänhet de senare mässkompositionerna: Haydns och Mozarts, fulla av wienklassicismens ljusa behag, Beethovens storartade Missa solemnis, typisk för den geniale symfonikern, Schuberts, Liszts och Bruckners mässor, representerande musikalisk romantik i olika skeden. Ett högstående svenskt verk av nyromantisk konsertkaraktär är August Södermans Katolska mässa.

Den musikaliskt rikt gestaltade mässan kallas missa sole´mnis (festmässa). En mindre utförlig mässa, eventuellt förkortad till enbart Kyrie och Gloria, heter missa bre´vis. En mängd äldre mässor är uppkallade efter de melodier, som använts till genomgående cantus firmus. En särskild form av mässa är vidare dödsmässan, missa pro defu´nctis eller requiem.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017