marsch


musikstycke att marschera efter; långsam (vanligen 4/4-takt) eller snabb (vanligen 2/4 eller 4/4); överförd från militärt bruk till andra områden (se även marche, marcia).
PM75

fra. marche, eng. march, ital. marcia. Denna starkt och elementärt rytmiska musikgenre är allmänmänsklig och säkert mycket gammal. Marsch- och processionsvisor har förmodligen föregått de instrumentala yttringarna. De äldsta bevarade marscherna daterar sig från 1500-talet. Den moderna militärmarschen sägs gå tillbaka till trettioåriga krigets tid, men hundratals år dessförinnan fanns pipare, trumpetare och trumslagare i de furstliga härarna och därmed säkerligen också marschaktig musik. Äldre och nyare marscher är i allmänhet mycket regelbundet byggda, i samma form som så många danser, med huvuddel, trio och repris av huvuddelen. Bland internationellt berömda, genuina marscher kan nämnas den ungerska Radetzkymarschen (av J. Strauss d. ä.) och folksånger som Marseljäsen och Internationalen. Populärast av alla marschkompositörer har amerikanen Sousa blivit. Det finns marscher av skiftande karaktär och tempo, från den mycket hastiga (t.ex. den franska militärmarschen) till gravitetiska fest- och sorgmarscher.

I "konstmusiken" förekom marscher redan på 1500-talet i de populära stridsmålningarna (battaglia) och i engelska virginalstycken. På 1600-talet upptogs den i operan (Lully) och orkestersviten (J. Ph. Krieger). Särskilt förnämliga bidrag inom denna genre har lämnats av Händel (bl.a. sorgmarsch ur oratoriet Saul), Beethoven (d:o ur Eroicasymfonin och pianosonaten i Ass-dur op. 26, den livliga marschsatsen ur pianosonaten i A-dur op. 101), Schubert (de utsökta fyrhändiga pianomarscherna), Chopin (sorgmarschen ur pianosonaten i b-moll), Mendelssohn (böllopsmarsch ur En midsommarnattsdröm), Wagner (den storslagna sorgmarschen ur Ragnarök), Verdi (triumfmarchen ur Aida) och många andra.

MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985