madrigal


1 en flerstämmig, kontrapunktisk komposition för världsligt bruk under 1500- och 1600-talen; kom ursprungligen från Italien, men florerade också i England; skrevs till text (ofta av hög litterär kvalitet) på landets eget språk (inte på latin)

2 termen betecknar också den italienska föregångaren till ovanstående, från 1300-talet, varefter termen föll ur bruk och återupplivades som ovanstående.
PM75

troligen av italienskans mandra, hjord, således egentligen herdevisa. Redan omkring 1300 förekom madrigalen i Italien som namn på enkla flerstämmiga sättningar av epigrammatiska dikter i Petrarcas stil. På 1500-talet levde madrigalen upp – likaledes i Italien – i väsentligen ny gestalt och blev en viktig och högstående musikform: den konstfulla världsliga körvisan (a cappella). Det är rika skatter av levande och högeligen charmfull musik som på detta område bevarats åt eftervärlden. Den kyrkliga vokalpolyfonins konstfulla imitationsteknik tillämpas i dessa vanligen femstämmiga sånger i en ledigare och friare stil och förenas med enkelt, naturligt uttryck och ett lyriskt stämningsinnehåll. Mycket ofta handlar madrigalen om kärleken i alla dess yttringar. I sin känsliga återspegling av skiftande affekter är de ofta förvånande moderna och likaså i sin harmoniska behandling; utvecklingen ledde här mycket hastigt till en avancerad kromatik och ett närmande till dur- och molltonalitet i stället för de gamla kyrkotonarterna. Över huvud taget blev madrigalen ett kärt fält för allsköns experimenterande och banade väg för 1600-talets nya musikdramatiska stil liksom för en modernare musikuppfattning i allmänhet.

Madrigalen odlades av italienska och i Italien verksamma nederländska kompositörer: Arcadelt, Willaert, de Rore, Orlando di Lasso, Palestrina (som skrev även religiösa madrigaler), Luca Marenzio, Gesualdo (en särskilt djärv nydanare), Monteverdi m.fl.. En stark blomstring uppstod även i det elisabetanska England med mästare som Byrd, Gibbons, Morley, Dowland och många andra. Påfallande är den höga litterära standard som de amorösa och pastorala madrigaldikterna intog.

Madrigalens glanstid är ungefär 1500-talets senare hälft. Under 1600-talets förra del blandades ofta madrigal- och homofon operastil, tills madrigalen småningom fick vika för kantaten. I vår tid har den rika madrigallitteraturen glädjande nog ånyo kommit till heders i musiklivet.

En betydande roll spelade madrigalen under 1500-talets senare del i en lång rad sceniska verk, som förebådar operan: de inlades i skådespel och feststycken och blev en alltmer väsentlig beståndsdel i intermedierna till dess på 1590-talet i madrigalstil genomkomponerade komedier och pastoraler uppstod (madrigaldramer, -komedier, -operor). I dessa sjöngs även monologerna flerstämmigt av en kör bakom scenen. Det förekom också att en av madrigalens stämmor sjöngs och de andra utfördes på instrument, och därmed hade man inte långt kvar till den rena operaformen.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017