kyrkomusik


benämning på musik som ingår i den kristna gudstjänstordningen (liturgin). Under kristendomens första tid sjöng man unisont och oackompanjerat dels bibeltexter på en talspråksmelodi som bygger på den judiska liturgin, dels hymnsånger till nyskrivna religiösa dikter. Då kristendomen år 380 blev statsreligion i Romerska riket utbildades olika gudstjänstordningar i rikets olika provinser (romersk i västra delen av riket, ambrosiansk i Milano och mozarabisk i Spanien m.fl.). I väst segrade den romerska liturgin som efter hand utformades enhetligt till gregoriansk sång under påven Gregorius den store.

Efter hand uppstod ett behov av att utvidga och utsmycka musiken. Från 800-talet utvecklades melodiska utsirningar, s.k. troper och sekvenser. Det liturgiska dramat växte fram ur evangelietexterna, och en primitiv flerstämmighet, organum, uppstod. Detta innebar att man till den gregorianska koralen (cantus firmus) sjöng en parallell stämma på kvarts-, kvint- eller oktavavstånd. Ur organum utvecklades på 1200-talet motetten. Denna blev tillsammans med mässan huvudform för 1400-talets mer avancerade flerstämmighet i de nederländska skolorna. Till 1400- och 1500-talens främsta tonsättare hör Dufay, Ockeghem, Josquin des Prez, Isaac, di Lasso, Palestrina samt Andrea och Giovanni Gabrieli.

Från 1500-talet spelar instrumenten, främst orgeln, en självständig roll i kyrkomusiken. Inom den protestantiska kyrkan blev församlingssången en viktig del och en ny sångtyp skapades, den flerstämmiga koralen. Den monodiska stilen, som uppkom vid början av 1600-talet, ledde till nya former, som den andliga konserten och kyrkokantaten. Den blev även viktig för passionen och oratoriet, som dock stod utanför liturgin. Vid sidan av denna operapåverkade stil fanns fortfarande den stränga vokalpolyfonin (Palestrinastilen). Schütz, Buxtehude, Purcell, Bach och Händel är några av de tonsättare som gjorde barocken till en höjdpunkt inom kyrkomusiken.

Med upplysningstidens antireligiösa tankegångar förlorade kyrkomusiken i betydelse. Från 1700-talets slut och början av 1800-talet blev banden med liturgin svagare och många kyrkomusikaliska verk komponerades för konsertsalarna, bl.a. av de wienklassicistiska mästarna Mozart, Haydn och Beethoven. Under 1800-talet var det kyrkomusikaliska intresset dels knutet till romantikens stildrag, dels inriktat på äldre tradition. Dessa två huvudspår, radikal nyorientering och äldre stilideal, fortsätter sedan att löpa parallellt. I vår tid har inflytandet från gospel och rockmusik påverkat kyrkomusiken starkt. Se även andliga sånger, psalm, orgelrörelsen.
BM03



Källa: Bonniers Musiklexikon 2003
MusikSök 1998-2017