kromatisk


beteckning för toner och intervall som avviker från den diatoniska (dur- eller moll-) skalan; kromatisk skala kallas stigande eller följd av halvtonssteg, kromatiskt omfång, se omfång. Kromatisk modulation, en ackordföljd som innehåller avvikelser från den gällande diatoniska skalan. (Detsamma om kromatisk harmonik, kromatisk harpa.)
PM75

(av grekiskans chroma, färg) är motsatsen till diatonisk (se d.o. beträffande båda begreppen). Man talar om kromatiska tonföljder och passager, kromatiska intervall och kromatisk harmonik liksom om kromati'k över huvud taget och åsyftar därmed förekomsten av tonförbindelser som inte ingår i den diatoniska dur- eller mollskalan. Den renodlade kromatiken finner man i den konsekventa halvtonföljden (den kromatiska skalan). På 1500-talet började kromatik småningom användas, särskilt av den venetianska skolan. Bruket tilltog ju affektrikare musiken blev; smärta uttrycktes gärna med kromatiska medel. Med 1800-talets romantiska musik fick kromatiken starkt ökad betydelse och nådde kulmen hos Wagner, speciellt i Tristan, och hos vissa av hans radikala efterföljare, t.ex. Skrjabin och Schönberg; den sistnämndes skapelse, den atonala "tolvtonsmusiken", är befriad från varje rest av diatonik.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017