koral


protestantisk kyrkovisa på folkspråk, ofta övertagen från gregoriansk sång, t.ex. Luthers Ein' feste Burg (Vår Gud är oss en väldig borg); denna och många andra koraler användes av Bach. Koralförspel kallas ett instrumentalt stycke (vanligen för orgel) byggt på en koral.
PM75

(av lat. ca'ntus chora'lis, körsång) förekommer i två skilda betydelser:

1 den katolska kyrkans gregorianska koral eller gregoriansk sång som härstammar från den första kristna tiden och alltjämt är i bruk. Den sjungs enstämmigt och på latin.

2 den protestantiska, på folkspråket sjungna, strofiska kyrkovisan eller psalmen, som är så karakteristisk för den evangeliska gudstjänsten. Att denna koral i motsats till den gregorianska skulle sjungas av församlingen var en grundtanke i den lutherska reformationen. Koralen har fått sin typ fastlagd av Luther själv, som diktade många koraltexter och troligen även komponerade ett antal egna melodier (bl
.a. Vår gud är oss en väldig borg). Huvudparten av melodierna togs för övrigt från latinska hymner och sekvenser, från tyska andliga sånger och framför allt från världsliga folkvisor. Den rika skatten av lutherska koraler samlades, respektive komponerades, i stort sett under den protestantiska kyrkans första två århundraden. Med sin centrala plats i det religiösa livet, med sin folkliga karaktär och sin ofta sköna och ålderdomligt kärnfulla melodik blev dessa gamla koraler i hög grad hela folkets egendom och levde på dess läppar i både helg och söcken. Det numera brukliga sättet att ackompanjera församlingens koralsång på orgel tillkom först in på 1600-talet, under generalbasens epok. Rytmen var ursprungligen fri och varierande som i den världsliga visan; många vackra sådana koraler finns i den första officiella svenska koralboken från 1697. På 1700-talet inkom betydligt profanerande element: ariemässiga melodiska utsirningar och rokokodansrytmer. Mot 1700-talets slut inträdde en reaktion, som gick till motsatt överdrift: notvärdena utjämnades alltmer, tretakt undveks; dominerande för en lång tid den koraltyp, som vi väl känner från vår Haeffnerska koralbok av år 1820, med idel halvnoter och en stavelse på varje ton. På senare tid har man ånyo lossat på de stränga banden, delvis återknutit till äldre versioner och bland koralen även upptagit nya andliga sånger i friare stil.

Liksom de gregorianska melodierna har också de protestantiska koralerna spelat en stor roll i den högre konstmusiken. Redan på Luthers tid började man både sätta dem för flerstämmig kör och lägga dem till grund för ofta mycket konstfulla körkompositioner, koralmotetter, allt i den rådande polyfona stilen (till en början med huvudmelodin som "cantus firmus" i tenorstämman). På 1600-talet fick den italienska kantaten en tysk avläggare i koralkantaten. Sin konstnärliga höjdpunkt når båda dessa former hos J. S. Bach, som även ger koralen en dominerande plats i sina stora passioner. Med Bach kulminerade den instrumentala koralbearbetningen, mest för orgel: koralfantasi, koralförspel och koralvariation (koralpartita). Senare har koraler med mer eller mindre programmusikalisk avsikt inlagts i symfoniska och andra verk, ofta som verkningsfull klimax; exempel: Mendelssohns Reformationssymfoni (med koralen
Vår gud är oss en väldig borg – den säkerligen oftast citerade av alla koraler)och Hugo Alfvéns symfoni nr 2 (med koralen Jag går mot döden var jag går).
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017