kontrapunkt


kombinationen av två eller flera melodier till en musikalisk sats (polyfoni). Dubbel kontrapunkt uppstår när två melodier, den ena ovanför den andra, byter plats. Liknande gäller om tredubbel, fyrdubbel (etc.) kontrapunkt – använd i t.ex. en fuga.

En viss akademisk disciplin, utvunnen ur praxis under 1500-talet benämns sträng kontrapunkt; fri kontrapunkt betecknar kontrapunkt obunden av denna.

PM75

(av medeltidslatin (punctus) contra punctum, (punkt) mot punkt, "not mot not"), stämföringskonst, d.v.s. konsten och hantverket att fläta samman melodiskt självständiga stämmor till en flerstämmig sats. I enkel kontrapunkt behåller stämmorna sin givna plats i förhållande till varandra, i dubbel (tredubbel etc.) kontrapunkt kan varje stämma i ett två-, tre- eller fyrstämmigt stämkomplex byta plats med någon eller några av de övriga. Centralt inom kontrapunkt är att skapa en övergripande samverkan mellan stämmorna utan att utplåna deras individualitet. Imitation (i sin mest renodlade form kanon) och komplementär rytm är därför vanliga inslag. Stämmornas inbördes rörelseriktning är viktig. Vid medrörelse rör sig stämmorna i samma riktning (vid parallellrörelse på ett fast intervallavstånd), vid motrörelse går stämmorna mot eller från varandra, vid sidorörelse rör sig en stämma mot eller från en eller flera stillaliggande stämmor.
- - -
BM03

(av lat. punctus contra punctum, not mot not), stämföringskonst, dvs konsten att bilda en musikalisk sats av två eller flera självständiga, melodiskt meningsfulla stämmor; satstypen blir därmed polyfon och bildar en slags motpol till den harmoniskt grundade homofonin. Som ordet kontrapunkt antyder är inte enbart de linjära, horisontella aspekterna viktiga. Särskilt i sträng kontrapunkt (ofta förknippad med äldre vokalpolyfoni) är det betydelsefullt med en korrekt dissonansbehandling, medan i fri kontrapunkt (vanlig i senare, harmoniskt baserad och instrumental polyfoni) mindre vikt läggs vid dissonansbehandlingen.

Studiet av vokal kontrapunkt, som återgår på stilideal från kontrapunktens glansepok på 1500-talet är omgärdad med fler begränsningar än vid instrumental kontrapunkt, bl.a. av det skälet att stora intervallsprång är svåra att utföra vokalt och att flera på varandra följande terser ger associationer till ackordbildningar och därmed nyare harmonisk stil. Melodiken i vokal kontrapunkt baserar sig därför på sekundintervall. Språng förekommer givetvis, men språngföljder i samma riktning undviks. Av betydelse för balansen mellan stämmorna är bl.a. deras inbördes rörelseriktning. Man brukar här skilja mellan medrörelse där stämmorna rör sig i samma riktning – specialfall härav är parallellrörelse där stämmornas avstånd är konstant – , motrörelse där stämmorna går mot eller från varandra samt sidorörelse där en stämma rör sig mot eller från en eller flera stillaliggande.

Av central betydelse i kontrapunktisk teknik är att åstadkomma en övergripande samverkan mellan stämmorna utan att deras individualitet utplånas. Härvid kommer imitation och s.k. komplementär rörelse till användning. Det senare innebär att en enhetlig eller upprepad karakteristisk rytm fördelas mellan olika melodistämmor genom avlösning. Genom en sådan upprepning av samma eller likartade melodiska och rytmiska förlopp som förskjuts och överlappas och genom att differentiera stämmornas karaktär med olika medel (rytm, tonlängder, intervall, rörelseriktning och kurvatur etc.) kan en primärt melodigrundande struktur erhållas. Motsatsen härtill blir då en homofon, harmoniskt grundat sats där den dominerande melodin är integrerad i och får sin musikaliska mening genom harmoniken, eller helt enkelt är uppbyggd av brutna ackord. Generellt sett uppkommer alltså i en kontrapunktisk byggd sats samklanger och ackord som resultat av individuella, sammanflätade melodier, medan i en harmonisk sats melodiken är avledd, framhävd, eller färglagd av ackordfortskridningen. I praktiken förekommer dock alla variationer och kombinationer av lineära och vertikala satsinslag, ofta för att förstärka eller variera den övergripande stiltypen. Sålunda kan t.ex. i en homofon sats en skicklig kontrapunktik mellan melodi- och basstämma framhäva den tonala fortskridningen, medan i åtskillig polyfon musik stor vikt lagts vid välljudande samklanger.
. . .

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Bonniers Musiklexikon 2003 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017