konsert


(it. concerto)

1 ett verk för ett eller flera soloinstrument och orkester – vanligen i tre satser med fastställda formschemata, som hos konsertens klassiska mästare Mozart (detta är den vanliga betydelsen)

2 ett orkesterverk i flera satser med eller utan soloinstrument; denna äldre betydelse exemplifieras av Bachs Brandenburgkonserter. Se även concerto grosso, där "konsert" har en speciell innebörd

3 termen används dessutom av tonsättare av vissa andra skäl – t.ex. Bachs Italienska konsert, som är skriven för en solist men concerto grosso-mässigt bygger på kontrastverkningarna mellan manualerna på en cembalo. Bartóks.Konsert för orkester har fått sitt namn genom orkesterinstrumentens solistiska behandling.

PM75


ital. concerto, fra. concert, eng. concert eller concerto (= 1 resp. 2 nedan), ty. Konzert. Ordet härleds vanligen från latinets concertare, tävla, men kan ha annan upprinnelse; på italienska och franska betyder det samklang, överensstämmelse, överenskommelse (liksom i uttrycket "den europeiska konserten"), vilket på sätt och vis passar bättre ihop med konsertens tidigare historia.

1 Musikuppförande för publik. Offentliga konserter mot avgift har existerat sedan 1672 (London). Ett gott stycke in på 1700-talet var musiklivet dock huvudsakligen hänvisat till kyrka (inom gudstjänstens ram), hov och hem samt interna musiksällskap, s.k. akademier. 1725 grundades i Paris "Concerts spirituels", vilka betraktas som upptakten till det egentliga konsertväsendet; de vann snart efterföljd, bl.a. i Tyskland. I Stockholm ledde J. H. Roman konserter redan 1731, och 1740 anordnade Per Brant de första abonnemangs-konserterna.

2 Kompositionsform, numera i allmänhet för en virtuos instrumentalsolist, ackompanjerad av orkester. Tidigare har konsert betecknat ganska vitt skilda musikformer. Omkring 1600 gavs detta namn åt kyrkliga motett- eller kantatartade verk för både röster och instrument (concerti ecclesiastici) av A. Gabrieli och G. Gabrieli, Viadana, Schütz m.fl.; karakteristiskt för många av dessa verk var utspelandet av olika klanggrupper mot varandra. Ännu J. S. Bach kallar vissa kyrkokantater för concerti. Senare på 1600-talet användes namnet konsert även för rena orkesterkompositioner, alternerande och liktydigt med kanzon och sonat (även sonata concertata), ibland men ej alltid med solistiska inslag. Omkring 1680 börjar barockkonsertens glanstid i samband med införandet i orkestermusiken av konsekvent växling mellan tutti och solo. Denna princip blev utmärkande för concerto
grosso
(med sologrupp av vanligen tre instrument), som blev en av det tidigare 1700-talets dominerande kompositionstyper. Vid dess sida fortlevde dock alltjämt den massiva orkesterkonserten utan sologrupp i stil med den gamla orkestersonaten (även hos Händel). Liksom det fanns kyrko- och kammarsonater, skilde man ibland på kyrko- och kammarkonserter (concerti da chiesa och concerti da camera), av vilka de förra var mer kontrapunktiska och allvarliga även i de livligare satserna, medan de senare även upptod danssatser. Antalet satser varierade men var oftast fyra.

C:a 1700 framträder solokonserten, vars förste mästare blev Vivaldi med en imponerande rad konserter för främst violin men även alla möjliga andra instrument; efter mönster av hans violin-konserter skapade J. S. Bach de första klaverkonserterna. Den tidiga solokonserten var närmast en variant av concerto grosso, ehuru satserna här begränsades till tre; mellanformer var bl.a. konsert för två, tre eller fyra violiner respektive klaver (Vivaldi resp. Bach). Till samma linje ansluter sig Händels orgelkonserter, som också innehåller danssatser. Virtuositeten var till en början inte påfallande. En ny utveckling gick konserten till mötes efter 1750, då den nya sonatens och symfonins mönster blev härskande även på detta område. Dock behölls alltjämt den tresatsiga formen (utan menuett resp. scherzo). Den virtuosa nivån steg hastigt, och solokadensen (se kadens 2) blev så gott som obligatorisk. Sin fulla blomstring nådde den nya typen hos Mozart, som skrev ett femtiotal sådana konserter, hälften för piano, resten för violin, flöjt, klarinett, fagott, valthorn och annat – många av dem utsökta mästerverk. Med Beethovens berömda fem pianokonserter och hans inte mindre beundrade violinkonsert fick orkestern en mera vägande roll; de yttre dimensionerna och den inre resningen stegrades. I huvudsak efter de beethovenska linjerna går den romantiska och nyare konsertlitteraturen.

Särskilt uppskattade konserter har skrivits: för piano av Mendelssohn, Schumann, Chopin, Liszt (i ensatsig fantasiform), Brahms (i starkt symfoniartad form), Tjajkovskij, Grieg, Saint-Saëns, Rachmaninov, Ravel, Prokofjev, Bartók; i Sverige av Stenhammar, Wiklund och de Frumerie; för violin av Mendelssohn, Brahms, Tjajkovskij, Sibelius, Carl Nielsen, Prokofjev, Bartók; för violoncell av Haydn, Boccherini, Schumann, Saint-Saëns och Dvorák. Bland konserter för flera instrument efter Bach kan nämnas Mozarts för två pianon, för tre pianon samt för flöjt och harpa, Beethovens "trippelkonsert" för piano, violin och violoncell samt Brahms' "dubbelkonsert" för violin och violoncell.
Se även concertante.

Även i modern tid har konserter skrivits för orkester utan dominerande solo men ibland av concerto grossotyp, t.ex. av Reger (Konsert i gammal stil), Stravinskij, Hindemith, Bartók, Rosenberg och Allan Pettersson.

Enstaka verk utan orkester har också kallats konserter, t.ex. Bachs Italienska konsert för klaver.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017