ital. concerto,
fra. concert, eng. concert eller concerto (= 1 resp. 2 nedan), ty. Konzert. Ordet härleds vanligen
från latinets concertare, tävla, men kan ha annan upprinnelse;
på italienska och franska betyder det samklang, överensstämmelse,
överenskommelse (liksom i uttrycket "den europeiska konserten"),
vilket på sätt och vis passar bättre ihop med konsertens
tidigare historia.
1 Musikuppförande
för publik. Offentliga konserter mot avgift har existerat sedan
1672 (London). Ett gott stycke in på 1700-talet var musiklivet
dock huvudsakligen hänvisat till kyrka (inom gudstjänstens
ram), hov och hem samt interna musiksällskap, s.k. akademier.
1725 grundades i Paris "Concerts spirituels", vilka betraktas
som upptakten till det egentliga konsertväsendet; de vann snart
efterföljd, bl.a. i Tyskland. I Stockholm ledde J.
H. Roman konserter redan 1731, och 1740 anordnade Per
Brant de första abonnemangs-konserterna.
2 Kompositionsform,
numera i allmänhet för en virtuos instrumentalsolist, ackompanjerad av orkester. Tidigare har konsert betecknat ganska vitt skilda musikformer.
Omkring 1600 gavs detta namn åt kyrkliga motett-
eller kantatartade verk för både
röster och instrument (concerti ecclesiastici) av A.
Gabrieli och G. Gabrieli, Viadana, Schütz m.fl.;
karakteristiskt för många av dessa verk var utspelandet
av olika klanggrupper mot varandra. Ännu J.
S. Bach kallar vissa kyrkokantater för concerti. Senare på
1600-talet användes namnet konsert även för rena orkesterkompositioner,
alternerande och liktydigt med kanzon och sonat (även sonata concertata),
ibland men ej alltid med solistiska inslag. Omkring 1680 börjar barockkonsertens glanstid i samband med införandet i orkestermusiken
av konsekvent växling mellan tutti och solo. Denna princip blev utmärkande för concerto
grosso (med sologrupp av vanligen tre instrument), som blev
en av det tidigare 1700-talets dominerande kompositionstyper. Vid
dess sida fortlevde dock alltjämt den massiva orkesterkonserten
utan sologrupp i stil med den gamla orkestersonaten (även hos Händel). Liksom
det fanns kyrko- och kammarsonater, skilde man ibland på kyrko-
och kammarkonserter (concerti da chiesa och concerti da camera), av vilka de förra var mer kontrapunktiska och
allvarliga även i de livligare satserna, medan de senare även
upptod danssatser. Antalet satser varierade men var oftast fyra.
C:a 1700 framträder solokonserten, vars förste mästare blev Vivaldi med en imponerande rad konserter för främst violin men även
alla möjliga andra instrument; efter mönster av hans violin-konserter
skapade J. S. Bach de första klaverkonserterna. Den tidiga solokonserten
var närmast en variant av concerto grosso, ehuru satserna här
begränsades till tre; mellanformer var bl.a. konsert för
två, tre eller fyra violiner respektive klaver (Vivaldi resp.
Bach). Till samma linje ansluter sig Händels orgelkonserter,
som också innehåller danssatser. Virtuositeten var till
en början inte påfallande. En ny utveckling gick konserten
till mötes efter 1750, då den nya sonatens och symfonins
mönster blev härskande även på detta område.
Dock behölls alltjämt den tresatsiga formen (utan menuett resp. scherzo). Den virtuosa nivån
steg hastigt, och solokadensen (se kadens 2) blev så gott som
obligatorisk. Sin fulla blomstring nådde den nya typen hos Mozart,
som skrev ett femtiotal sådana konserter, hälften för
piano, resten för violin, flöjt, klarinett, fagott, valthorn
och annat – många av dem utsökta mästerverk. Med Beethovens berömda fem pianokonserter och hans inte mindre beundrade violinkonsert
fick orkestern en mera vägande roll; de yttre dimensionerna och
den inre resningen stegrades. I huvudsak efter de beethovenska linjerna
går den romantiska och nyare
konsertlitteraturen.
Särskilt uppskattade
konserter har skrivits: för piano av Mendelssohn, Schumann, Chopin, Liszt (i ensatsig fantasiform), Brahms (i starkt symfoniartad
form), Tjajkovskij, Grieg, Saint-Saëns, Rachmaninov, Ravel, Prokofjev, Bartók;
i Sverige av Stenhammar,
Wiklund och de Frumerie;
för violin av Mendelssohn, Brahms, Tjajkovskij, Sibelius, Carl Nielsen, Prokofjev,
Bartók; för violoncell av Haydn, Boccherini,
Schumann, Saint-Saëns och Dvorák.
Bland konserter för flera instrument efter Bach kan nämnas
Mozarts för två pianon, för tre pianon samt för
flöjt och harpa, Beethovens "trippelkonsert" för
piano, violin och violoncell samt Brahms' "dubbelkonsert"
för violin och violoncell.
Se även concertante.
Även i modern tid
har konserter skrivits för orkester utan dominerande solo men
ibland av concerto grossotyp, t.ex. av Reger (Konsert i gammal stil), Stravinskij, Hindemith, Bartók, Rosenberg och Allan
Pettersson.
Enstaka verk utan orkester
har också kallats konserter, t.ex. Bachs Italienska konsert för
klaver.
MO85
