komposition


1 ett stycke musik som är resultatet av en övervägd individuell skapelseakt – termen används därför vanligen inte om (a) en folkvisa, som kan ha fått sin form genom muntlig tradition och gradvis bearbetning, och (b) om ett musikstycke som inte är ett original utan ett arrangemang av något annat verk.

2 konsten att skapa musik.

PM75

(av lat. componere, sv. komponera, eg. "sammansätta", jfr. termen tonsättare) betyder närmast musikalisk produkt över huvud taget men kan också beteckna den i en sådan produkt resulterande verksamhet d.v.s. kompositionsarbete, kompositionskonst. Av en komposition i högre konstnärlig mening (i motsats till bl.a. bokstavligt "sammansatta" arrangemang, potpurrier o.d.) begär man en viss självständig utformning, viljan att uttrycka något personligt och förmågan att meningsfullt hantera musikens material. Det sistnämnda förutsätter, även för den mest begåvade eller den mest radikale, ett ingående studium av själva hantverket, d.v.s. de discipliner, som sammanfattas under begreppet kompositionslära. Dit hör de förberedande studierna i allmän musiklära, vidare harmonilära och kontrapunkt med kanon och fuga samt slutligen den egentliga (fria) kompositionsläran, d.v.s. läran om de hävdvunna musikaliska formerna i smått och stort, och instrumentationslära.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017