kombinationstoner


namn på två olika akustiska företeelser:

1 om två kraftigt ljudande toner hörs kan en tredje med lägre tonhöjd ibland uppfattas, vars svängningstal = skillnaden mellan svängningstalen hos de två ursprungliga tonerna – denna ton kallas differenston

2 en annan ton, högre än de två ursprungliga och motsvarande summan av deras svängningstal – summationston – kan också höras.
Angående fenomenets användning i praktiken se akustisk bas.

PM75

Då två toner ljuder samtidigt, uppstår även andra, svagare toner, som kallas kombinationstoner. Tydligt hörbar är ibland den differenston, vars frekvens är skillnaden mellan de två primära tonernas frekvens och som i de flesta fall bildar grundton till en övertonserie, där dessa båda ingår; den upptäcktes av Tartini och har använts i violinpedagogiken för kontroll av dubbelgreppens renhet. Det existerar även en hög summationston, vars svängningstal är summan av de primära tonerna samt ytterligare differens- och summationstoner med andra matematiska relationer och mycket liten intensitet. Kombinationstoner har tidigare ansetts uppkomma genom interferens, men moderna forskningar har givit till resultat, att de inte har reell existens utan är ett fysiologiskt hörselfenomen. Praktisk användning har kombinationstoner fått i orgeln, där skrymmande och dyrbara 32-fotspipor ej sällan ersätts med "konstgjord" 32-fotston, alstrad genom samverkan av 16- och 10 2/3-fotspipor (vilka representerar oktaven och oktavens kvint, d.v.s. första och andra övertonen, till den önskade tonen).
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017