koloratur


(it. coloratura) beteckning på virtuos, rikt utsmyckad sång; förekommer mest inom operan (därav t.ex. koloratursopran).
PM75

(ital. coloratura = färgning), löpning, rörliga figurer, drillar etc. såsom utsmyckning i sång. Koloratur förekom redan i 1400- och 1500-talens körmusik och blev oerhört praktiserad i de följande århundradenas italienska och italienskpåverkade musik (d.v.s. nästan all opera- och kantatmusik) med dess mani att utsmycka all instrumental och vokal melodi med "fioriturer". I den berömda italienska sångkonsten spelade därför koloraturstudiet en väsentlig roll. Särskilt arian blev platsen för virtuosa uppvisningar i koloratur (koloraturaria); exempel i religiösa verk som Händels oratorier och Mozarts motett Exultate jubilate samt i många berömda, både äldre och nyare operapartier: Nattens drottning (Trollflöjten), Rosina (Barberaren i Sevilla), Lucia di Lammermoor, Lakmé, Gilda (Rigoletto), Zerbinetta (R. Strauss' Ariadne på Naxos) etc. Det är att märka att koloratur först småningom under 1700-talets lopp övergick till att fixeras (och ransoneras) av kompositören, medan det tidigare var sångaren som broderade ut melodin med ornament, figurationer och kadenser efter eget godtycke.

– Av koloratur även benämningen koloratursopran för sopranröst av den höga, klara och lättrörliga typ, som passar för koloratur.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017