klav


tecken som anger läget för en viss tonnotsystemet – och därmed läget för de övriga tonerna; placeras vanligen i början på varje notsystem och på varje ställe där en klav ersätts med en annan. Diskant-klaven (på andra linjen) anger g1 (G-klav eller violinklav); sopran-, alt- och tenor-klav anger olika lägen hos tonen c1 på notsystemet (C-klav); bas-klaven f (F-klav). Andra klaver förekom även men är nu ur bruk.
PM75


lat. cla'vis, fra. och eng. clef, ty. Schlüssel, eg. "nyckel", tecken som utsätts i början av ett notsystem: klaven bestämmer tonhöjden för en av dess linjer och därmed för alla noter på systemet. Klavtecknet är av tre slag: g-, f- och c-klav; de omramar den linje, som skall betyda respektive ettstrukna g, lilla (ostrukna) f eller ettstrukna c och har från början utvecklats ur dessa bokstäver. Teoretiskt sett kan klaverna stå på vilken linje som helst, men ett fåtal alternativ är numera i bruk: g-klav på andra linjen (diskant- eller violinklav), f-klav på fjärde linjen (basklav), c-klav på första, tredje och fjärde linjerna (resp. sopran-, alt- och tenorklav).

Diskant- och basklav är de vanliga. C-klaverna anlitas i betydligt mindre utsträckning, medan de förr dominerade. Sålunda är de obligatoriska i äldre sångmusik; fyrstämmig körsats noteras ännu hos Brahms i sopran-, alt-, tenor- och basklav (varje stämma i sin klav). Vidare anlitas de (utom sopranklaven) för vissa instrument: altklaven för altfiol och altbasun, tenorklaven för tenorbasun jämte violoncellens och fagottens högre register. Ytterligare ett par f-klaver förekom tidigare, därjämte även en g-klav på första linjen (fransk violinklav).

I nyare vokalmusik skrivs tenoren i diskantklav, en oktav högre än klangen (detsamma förekommer någon gång i violoncellstämmor); för sådana fall ser man numera ibland den ändamålsenliga beteckningen med en liten åtta under klaven. - - -
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017